Biljetter & info

1 tim (utan paus)


Tre maskiner, nio vuxna dansare och tolv barn står på scenen i Boris Charmatz starka och utmanande. Här ställs maktrelationer på ända och gränser suddas ut mellan barn- och vuxenvärlden, mellan professionella och amatörer och mellan levande och döda.

Mot en mörk fond bär de svartklädda dansarna runt på till synes livlösa eller sovande barn. Det enda som hörs är ett monotont dån från maskinerna. Är de vuxnas rörelser ett sätt att skydda barnen? Eller handlar det om ett sätt att visa makt? Charmatz utforskar en ny typ av koreografi för orörliga kroppar där de vuxna dansarna dansar genom barnen genom att lyfta, skaka och dra dem över golvet. Det är en tankeväckande föreställning som ifrågasätter vuxenvärldens vardagliga maktutövande mot barn.
Men så plötsligt släpper barnens passivitet, och ut väller en anarkistisk och vildsint rörelse, fylld av kraft och explosivitet.

”Two of the dancers told me the relationship with the children overpowered any single idea of what this piece is supposed to be about. “Everything you see on stage is a consequence of communication and trust between the dancers and the children,” said Mathieu Burner. “We spent time with these kids and we spent time with these ideas and we developed them slowly and a bit blindly,” added Eleonora Bauer.” /Radio France International

Om Boris Charmatz

Den kontroversiella och nydanande koreografen och dansaren Boris Charmats drar sig inte från att ta upp svåra ämnen. I sina verk har han ofta utmanat formen för hur dans brukar presenteras på scen. Han är sedan 2009 chef för Centre chorégraphique national de Rennes et de Bretagne och arbetar även regelbundet som dansare tillsammans med Tino Sehgal och Anne Teresa De Keersmaeker. Han var hedersinbjuden på Festival d’Avignon 2011 där också child hade sin urpremiär.

”He is a choreographer who makes us think hard about the logic of movement and about how it is presented.” /The Guardian

”Charmatz must be some kind of genius to elicit such expressive yet focused performances; […] Dance rarely comes as surprising and thought-provoking”

The Guardian