Texter till Petrolio22 på Dansens Hus 6-8 oktober

Johan Jönson

[första läsning]

Hur avskyvärt

är Sverige

just nu?

Hur avskyvärd

denna politiska höst?

Hur underskönt vacker

inte höstens återkommande utandning

och glödande färger? Ja.

Jag vet inte.

Jag vet inte. Är det ens

någon mening med att

försöka besvara frågan? Kanske

är den felställd

och mer av ett ressentimentets

affektiva skrik? Ja,

har Sverige någonsin

varit något annat

än en kollektiv föreställning

att ta spjärn emot?

Är inte Sverige,

liksom alla andra stater,

blott en fjärrstyrd satellit,

en högst skötsam sköka,

i den globala kapitalismens

totaliserande regim? Att

reproduktionen av Sverige,

med språk och troper,

parlamentarisk praxis,

repetitioner och jurisdiktioner,

har funktionen som liberalistisk vaggvisa

för att dess invånare

ska sova lite mindre dåligt om nätterna

och fortsätta drömma

om Dröm-en-dröm-landet. Ja. ”Demokrati”

är väl regelmässigt

snarast ett snuttefiltsord

för att täcka över

sin överallt dominanta motsats.

Eller? Jag vet inte. Men

att det högerauktoritära och fascistiskt formerade

nu återkommer – det

står sen länge klart. Med

en högerfantasmatisk politisk passion, hög

på sin egen självbekräftande föreställningsförmåga

med den mest simplistiskt journalistiska dramaturgi.

Som den överfulla postpolitiska mitten,

med sitt letargiskt förnöjsamma administrerande

av det näst intill samma

och samma

och lika,

som alltid tycks utfalla

till de ägande och härskande klassernas fördel,

ändå inte riktigt kan svara på. Eller

inte alls. Särskilt inte

med någon som helst passion

för något annat. Tvärtom

faller man närmast sömlöst

in i ett buktal

som dovt och trött härmar

de explicit rasistiska och etnotistiska kukhuvudenas

läten. Eftersom

dess loopar av affirmativa sound bites

och bejakande och förnuftsvidrig ”storytelling”

är vad som är performativt möjligt

i den mediala semiosfären. Alltså,

den orbitala hyperplats

där politikens symboliska antagonism

äger rum. Den

som de hegemoniskt verksamma är överens om

inte

ska polariseras. Snarare

förespråkas ju en korporativistisk modell,

ett upphävande av framför allt klassmotsättningar

i namn av nationens inbillade harmoni. Kort sagt

en gammal fascistisk idyll-reklamfilm

som slår ut hjärnans kritiska neuroner. Eller,

annorlunda uttryckt: åsneballe

torgförd som strösslad mjukglass. Så,

vad är det som manifesterat sig

denna årstidsvackra

och politiskt tröstlösa höst? Är det

en postfascistisk blixt

från en nyliberalt klarblå himmel

(och ”blixtarna styr ju allt”, enligt Herakleitos,

som var han en aforistiker för den visuella samtiden)

eller

är det rentav ett historiskt

och immanent ackumulerat

fascistiskt begär

som nu tar parlamentarisk och

offentlig gestalt? Som

en hemsökelse

från det strukturellt förflutna. Att

det länge har tickat på

och svällt

utan att vi riktigt har erfarit det? Kanske

för att den svenska modernitetstron

och utvecklingsmetafysiken

har varit så extrem

och bländande – som

en annan sorts blixt, likt

framtidens paradisiska sirener. Vem vet. Kanske

har därmed också den mildaste liberal

och finaste humanist

genom åren

omedvetet reproducerat

de fascistiska förutsättningarna. Kanske

till och med du och jag

har bidragit till detta

med djupt oönskade små fascistiska mikromaskinerier

i vår puttrande, självrättfärdiga vardag.

Jag vet inte. Men

jag har en enkel fråga

till oss alla i detta,

som vi väl gärna vill tänka oss,

någorlunda sofistikerade konstnärliga rum. Hur

ska vi estetiskt verksamma

– ja, vi är ju alla

oavlåtligt

genomströmmade av

och svarar på

semiosfärens första natur –

bli någonting annat

än liberalistiskt

ideologireproducerande tjänstemän? Välvilliga tjänstehjon

åt en semiotisk senkapitalism

med dess teknolingvistiska automationer och algoritmer,

meningsmervärdesgenererande cirkulation och inkludering

och

hypostaserad och språknivellerande

för att inte säga språkutplånande affirmationslogik? En

accelererande och hallucinogen ordning

som dessutom av allt att döma

högst verksamt bidragit

till de fascistiska begärens fantasmer

och därpå följande våldshandlingar

som vi nu,

en sjunkande andel av den röstberättigade befolkningen,

gapande förfasar oss över,

som på en selfie vi önskar att framför allt andra ska se

i sina flöden av bedövande liberalistiska troper

och affirmationsdeterminerande tecken.

Hur

med all estetik?

Hur göra,

göra,

göra?

Svaret

är lika självklart

som det är en infinit fortsättning

på en enkel sokratisk dialektik:

Jag vet inte. Nej.

Jag vet inte. Om

och om igen

göra

denna språkliga kontur

av skugga, reflexivitet

och negativitetens vaga,

oscillerande försök;

en poetisk verbform

en asymmetrisk koreografi,

som gång på gång

aktiverar

allmänningarnas allmänning:

språket, teckensystemen,

i dess växelverkan

med varje

singulär erfarenhet.

[andra läsning]

hur

vi kryper omkring

nuförtiden. kanske

behövs ingen herre

som tvingar

till underkastelse. kanske

sköter vi det

helt själva

genom att inälvsomedvetet utöva

inunderkastelsens

imperativ. kanske

vill man äntligen slippa

subjektivationens aktiva

och oavbrutna ok

och istället

njuta av ordern, lydnaden,

den befriande maktlösheten. i den döda drömmen

var jag ett barn igen,

en liten pojke,

blyg, tyst, tunn,

blek kropp, hårlöst kön, liten stjärt.

jag drömmer

att jag blir våldtagen,

aggressivt, våldsamt, sadistiskt. också

med tillhyggen. att

det är utpräglat våldsamt

och smärtsamt. och

att det är jag själv som vuxen

som utför handlingen

på mig själv som barn. och att barnet,

trots smärtorna, skräcken

och den förstelnade gråten

samtidigt vill det. att den vuxne

gråter av förtvivlan

för att ha fått sin innersta fasa

uppfylld.

*

hur

krypa omkring

i språkets basala strata,

som annat sorts språk,

som

vore det

för första

jublande gången.

eller

för sista

koncentrerade gången. i den levande drömmen

skrev jag mitt eget namn

på ett blankt papper

och

för varje gång

och ju närmare jag iakttog det

från desto längre

och mer stumt och obegripligt avstånd

stirrade det tillbaka

och sa mig ingenting,

absolut ingenting.

*

hur

göra en social kreatoid,

en zoembient

mellanvarelse, kanske

på väg mot växtlighet. att

som

en dikt

ständigt röra sig mellan

det döda

och det levande,

mellan det flämtande

och det odödliga. som

en partiellt självreflexiv flora

av ännu okända livsformer. att

dra sig undan så,

i ett krypande, krälande

för att återkomma

som någonting annat

som alltid återstår

att bespråkliga, återstår

att koreografera

om,

om,

om. i den döda drömmen

drömde jag

att jag var vid liv, att

jag var en levande.

när jag vaknade

mindes jag ingenting av drömmen

och upptäckte

att jag befann mig

i min egen grav. att

det var därifrån

mitt liv började

och att

det krävdes en livslång kamp

för att inte graven

skulle skottas igen.

*

hur

krypa och kräla ihop

till en föreställning

om evolutionär begynnelse

för att ge relief

åt ett försvinnande

av denna specifikt språkliga

djurform. bli

kommande grönalger,

omljudande

molluskyngel, rörliga lerfigurer

av annat slag. i den levande drömmen

var jag Medeas fuckboy

som hon roade sig med

i besvikelsen över sin förra snubbe.

när hon dödade sin avkomma

tänkte jag: äntligen

blir det bara hon och jag,

inga skrikiga och gnälliga jävla snorungar, nu

jävlar blir det åka av i sängkammaren.

när jag vaknade

kunde jag inte minnas vad jag hade drömt

men jag märkte

att jag hade haft en kraftig, nattlig sädesavgång;

hela skrevet var klibbigt och kladdigt

av stel, död sperma.

jag gick ut på toaletten

och tvättade av mig. när jag

för ett ögonblick såg mig själv i spegeln

såg jag

att jag var Jason.

*

hur

krypa och kräla

för att

kräla och krypa

som

bara detta

krälande och krypande kan. så

som fågeln kanske sjunger

för lusten

att höra

sin försvinnande ljuvliga sång

ljuda,

bort,

bort,

bort. i den döda drömmen

öppnade rosen så

sina rosenblad

i den mildaste rosa;

för att i vinden

släppa dem till jorden,

krypen, mikroberna. det liv

som aldrig

skulle bespråkliga sig självt.

*

hur

röra sig

med och mot den kropp

som krävs

som omformateringspassage

för att språk alls

ska ge någon resonans

åt erfarenheten. i den levande drömmen

drömde jag

att jag var en helt annan sorts författare

än den som var möjlig i det vanliga livet.

jag drömde

att jag gjorde relevanta böcker

och inte var ännu en

generiskt ointressant medelmåtta,

som 97 % av alla författare;

kanske särskilt de svenska. Att

jag satte samman

ett svenskt språk

som gjorde läsaren

till en form av svarande motförfattare

i sin läsning. som att

läsarens hela erfarenhet och kropp

skrev och skrev

i utrymmet mellan boksidan

och det öppna ansiktet, den

perceptiva kroppsligheten. så

drömde jag

och den drömmen

vaknade jag aldrig från.

*

Det är inte tal. Det är inte liknelse. Det är inte metaforik. Det är inte bild. Och det blir inte tal. Falla i det försvinnandet. I görandet. Det är inte talande. Jag kommer inte att påbörja tal. Kommer inte att återuppta tal. Inte något tal. För att åter inte kunna tala. Inte heller dess tysta. Säga att jag talar och mena motsatsen. Sluta nu. För alltid. Alltid sluta. Aldrig sluta sluta. Göra dess fall in i ingenting annat. Varför går det inte. Varför gick det inte. Aldrig ensam. Svett. Skit. Urinångor. Inget tal. Tack och lov inget tal. Ingen annan plats. Ingen plats alls. Till dels redan åter jord. Till stor dels. Till större dels. Osalig väntan på ingenting annat. Döda strupar. Levande stupor. Inte yttra ett ord. Kvävd hosta. Svald gäspning. Torrkvävd hosta. Kvarliggande hosta. I lungorna stigande. Tunn. Tunnare. Än tunnare. Som föreställt tal. Idiotiskt påbörja tal. Ut kommer torr hosta. Slem backar åter in i lungorna. Rinner. Klumpvis. Som tal. Som värdelösa råttor. Svarta. Smittade. Vidriga. Tuggande. Tuggande. Tuggande. För att åter kunna tugga. Från aldrig känd tid. Från aldrig erfaren tid. Där all existens förångas till kväljningar. Rapa anländandets gåta. Försvinna i dess tickande fall. Inget undkommande. Inget refugium. Jag skulle ändå tala. Jag talade. Mitt öde därmed beseglat. Ingen annan plats. Ingen plats. Talade inte. Nej. Nej. Vilka ting ska orden fästas vid. Som knappnålar. Som tingens kommatecken. Som att nåla fast människorna. Tatuera sönder dem. Täcka dem med värdelöst snirklande. Skugga dess hudar. Dess fnöskiga pergament. Som mot voodoodockor. Skyltdockor. Slippa dess dödande döda tal. De döda ska bara vara tysta och döda. Inte gräva upp jorden och döda dem igen. De har ändå ingenting att säga. Deras död var utan varje innebörd. För alltid döda. Redan ovan jord. Som alltid. Som vanligt. Inte pulvrisera jorden och inte pulvrisera de däri döda och begravda. Man är alltid redan död. Då kunde man tala. Men man ville inte. Inte för något i världen. Man talades likväl. Talades och talades. Det var ingenting särskilt. Det var från dödens oändliga insida. Man rörde på sig och dansade, skrattade, som om man levde. Men det finns ingenting att lyssna till. Ens eget liv var som ett skämt. Det var därför folk skrattade. Men det fanns ingenting. Till nöds kunde man uppskatta pauserna av tystnad och harkling. Eller när någon fick käften slagen blodig och ur led. Och nöd var det alltid. Och det var alltid akut. Allt. Utom talet. Inte talandet. Det var än värre än akut nöd och fasa och skräck. Jag talade aldrig. Såna som vi talade aldrig. Talet kunde inte uppenbara eller träda fram med sådant. Det var självt det dolda och gömda. Det lämnade allt oanfrätt. Med sin gasform. Mumlande. Viskande. Sluddrande. Muttrande. Kraxande. Gnölande. Gnyende. Gnagande. Det fortsätter. Liksom dödandet av de döda. Det är ett utdöende som inte tar slut. Talande säger att det ska minnas detta. Men det påskyndar bara glömskan av det hela. Fortsatt liv. Ny dvala. Död som andas förlorade tecken, återtagande resignation; meandriska tårar av sublimt omöjlig skönhet, bestraffande begär, hett hat. Ingenting som vill till ytterligare ingenting. Allt blir en fälla. Förförd av den förförelsen. In i talets honungslena röst. Denna förbannade honungsfälla. Det tycks utlova dig liv. Men det dödar dig medelst talets sövande kvävning. Det må smacka som en oändlig avsugning i horhushimlen men det är bara talets lubrikation som faller från mungiporna. Slemmets sanning. Det är garanterat utan varje stavelse. Talandet fortsätter forsa. Du kommer att vilja nå begärets dunkla mål med ditt utblödande tal. Men det är redan objektet som bokstaverar din munmens och ljuder klumpigt genom ditt värddjurskap. Hit. In i natten av tal. Som dagens ljus tvingat in i strupen. Snor upp genom kroppen som glittrande tunna pärlband. Det värdelösa tillträder ständigt – och ständigt, oavbrutet, oavlåtligt – sina herravälden. Immanent och vidare. Vidare. Talet måste döda. Såra. Beslå. Som avbilden av dödade ansikten. Lösgöra hud. Skrapa kött. Senor. Skära nya mönster av tal. Skalpell i fettvävnad. I dess talande. Slicka. Suga. Äta. Svälja. Stöna. Grymta. Smacka. Sucka. Dömdas ändlösa rader över klot av mjölk och hud. På väg mot noll, och noll, och noll. Kommatecknens enda andning. Du kan inte tala något kommatecken. Den talande slukas av underjorden. Där förnekas talet. Satan tar både kropp och ljudande. Jag vet att Satan inte finns, men det är Satan som styr. Sug Satans kuk. Sug satans kuk. Inverterad genesis. Natt, utan tal: för benpipor, djurtänder, pärlemor, fossil, blåsyra, damm och brynt smör. I stjärnornas utspridda imperfektljus. Men de löftena är alla borta nu. Jag väntar in griftetalet från den sen länge begångna döden. Från födelsen. Det förblir ett stumt och svalt tal, som luftbubblor besvarade med rapar, tom uppkastning. Nedslitna tandproteser gnager sig igenom fjärilsnatten, som en gravyrspets på pergament. Det tjärlika tigandets svarta prisma. Tjära som av dödens kroppsegna värme segt rinner och täcker dödssubstitutets tal. Att uthärdliggöra det outhärdliga. Talet upphäver det skrattet. Också i askflagornas slöjor, virvlande elektrondans, mellan pärmar av förnekad natt. Feber. Feber. Sot. Feber. Talandets svävande himmel borta från jorden. Skuggar den till helvetet. Att tiga är omöjligt. Du omvandlas till djur i sin dödslega. Slicka där din tigandets päls och dess könsdelar. Känna smaken av tal på tungan. Talets ofrånkomliga stank av inre skit. Att dynghögen fermenteras under obefintligt tryck. Själva inälvorna självt jäsande. Tal som staplar döda på döda. Dess sedimentering av döda. Måste fortsätta att döda. Själva jorden måste också grävas upp och tömmas på tillskrivet tal. De döda och dödade får under inga omständigheter komma undan eller ens tro sig om att kunna komma undan. De ska omedelbart dödas igen. Tvingas till tal. Grävas ned. Talas fram. Grävas upp. Vad rör det mig hur man hugger mot varandras strupar. Jag har mitt tigande. Mitt molande. Alltid förvänta sig det värsta av talandets djur. Med emfas och förtvivlan. Som spyflugor. Blodiga fettvävnadsspel om sekret och pengar. Så att talets slemhinnor ska göra sig återkommande hackor. Talet som alltid redan inleder lidandets väg för att aldrig sluta. Det är fullständigt utan mening att lida. Tigandets lidande är mer komplext. Det är likaså utan varje mening men låtsas inte heller om någonting annat. Talets urblekta dissonans. Leva för att sörja det egna livets oändliga slut. Talet ska få fritt spelrum för sitt äckel. Tigandet ska inte få erhålla något kroppsligt skydd. Talets spöken som tvångsupprepar sin död. Bebo sorgen, låta sig omslutas av den, som i en avskärmande kokong; så som man uppgår i rusets utstrålande hypnossfär. Göra svenska. Göra ny svenska. Fortsätta svenska. Vara i svenska. Minnas svenska. Försvinna i svenska. Sörja svenska, inifrån. Vilken fiende finns till talet. Ingen. Också den oförsonligaste av motsättningar görs om till överkomligt tal. Tigandet erkänner ingen lösning på det olösliga. Acceptera döden som delvis redan passerad. Eller brist på annan vilja. Att på stället sakta in till andningens enklaste dialektik av stas, stas, stas. Jag ber dig. Knulla mig istället för att tala med mig. Bortse från talet i denna vädjan. Det är inte tal. Det är inte liknelse. Det är inte metaforik. Det är inte bild. Det är görande. Nytt görande. Om igen. Det blir inte tal. Knulla mig till tystnad, snälla. Munknulla mig till tigande. Halsknulla mig, tack. Att gurgla det identiska är inte tal. Det är en låtsasbehärskning som behärskar den talande.

[tredje läsning]

Det var en gång

ett regn

som föll

och föll

som en sorts dimma

som ingen

lade märke till

som ingen

någonsin skulle minnas

som annat

än ännu ett dis

av fukt och grått ljus

någonstans

någon gång

i det evigt

förlorat förflutna.

Ett sånt regn

föll

och föll

som snö

faller

och faller

och vindrester

från större virvlar av vind

drog förbi

gjorde vackra mönster i luften

av de minsta partiklar

som för ett ögonblick svävade

och så

lade sig också denna tunna blåst

utan att lämna ett spår

efter sig.

Under natten

den långa långa natten

ny snö

tunt glest snöfall

som faller

och faller

stilla

i mörkret

som tysta blinkande asterisker

i ett annat språk.

Tone Schunnesson

Om en månad skulle de starka färgerna avta, utmattade av solens ihärdighet. Åldrandets största förändring var att sakerna jag begärde blev dyrare. En välsydd kappa avslöjade en kvinnas ålder, annars var det nästintill omöjligt att gissa. Elahe sa att hon visste att hon blivit äldre för att de unga i affärerna inte längre brydde sig om henne, men eftersom alla kände igen mig märkte jag inte skillnad på den ena sortens bry och den andra. Elahe sa också att hon visste att hon blivit äldre för att sakerna som verkade viktiga innan inte var viktiga längre, och det här var en illa dold kritik mot mitt liv. Mannen jag gick hem med från kasinot hade gissat att jag var 39 och imorgon skulle jag fylla 39. Det var väl inte så farligt. Vissa hade varit döda under lång tid, vid den här åldern. En märkbar skillnad, förutom den dyra smaken, var att kuddränderna dröjde sig kvar i ansiktet på morgonen. Käklinjen hade förlorat sin skarpaste kontur redan för några år sedan, och ögonlocken verkade tyngre och ibland kom jag på mig själv med att fundersamt dra i en fettansamling under hakan. En annan förändring, såg jag i tunnelbanans fönster, var att jag såg ut som skit när jag var bakfull. Allt som allt ett lågt pris för att vara vid liv. Jag var varken som min mamma eller som Baby, jag vill inte dö. Jag vill leva och köpa vackra saker. Kärleken till saker la sig som ett lock ovanpå oron men inköpet av dem skapade paradoxalt nog mer oro. Det höll mig sysselsatt. Min telefon kändes tyngre när den var avstängd, så jag satte på den igen. Två okända nummer hade ringt.

Odenplans station påminde om en simhall. När jag var yngre grejade jag med saker utan att riktigt veta varför och jag försökte ofta återskapa den magin, men det var svårt. Vi var inte lika snygga då. Ingen var det, såklart. Den ständiga snyggheten kom senare, runt 2015, när vi började ta bilder varje dag. Före det var den inte nödvändig att vara snygg årets alla dagar för man syntes bara under det ögonblicket någon fick syn på en, eller när Milli tog en bild på Spy Bar med den långsamma slutartiden som gjorde glöden synlig först i efterhand. Allt var enklare att få för att det fanns så mycket saker och mycket färre människor.

När jag gick förbi Tennstopet ansträngde jag mig för att hålla blicken stadigt mot vägen, rädd att se Nina och Baby vid något av borden. Nina skulle aldrig våga vara ihop med en våldtäktsman, det visste jag. Själv hade jag sedan länge bestämt mig för att om Baby blev anklagad för något skulle jag stanna. Om min man är en tjuv så älskar jag en tjuv. Dessutom jag hade jag ju blivit våldtagen, bara inte av honom, och han hade säkert våldtagit någon, bara inte mig. Ögonen som visst ville lida drogs till uteserveringen som till en olycksplats. Ingen kände igen mig eller visste vad jag sagt om Baby. Kanske skulle ingenting förändras, inte ens Elahe med moralen ville veta vad män gjort eller inte gjort. ”Jag kan faktiskt inte tro på det där”, sa hon upprepade gånger när jag berättat om hur en gemensam bekant runkat på sin älskarinnas lår samtidigt som han räknade upp vad som var fult med henne. Varför skulle inte det gå att tro på? Men misstron lindrade också lögnen proportioner, för om en lögn inte övertygar spelar det ingen roll vad man säger.

Jag drog igenom telefonen medan jag väntade på att bilarna skulle stanna i korsningen. Över hundra personer hade redan skrivit till mig för att visa stöd, när jag nu hade erkänt att också jag var som alla andra, också jag hade blivit våldtagen. Njutingen var inte ren, utan hade en kärna av äckel. De fick mig till sist, uppfläkt. Fittan ut- och invänd. Alla kunde gå fram och stoppa sina skitiga fingrar i den. Inget var lika tillfredställande för människor som en slagen kvinna och hädanefter skulle de tänka på min nakna kropp hårt påsatt varje gång de fick syn på mig. Och de skulle säga usch, men när de drog ner trosorna inne på toaletten skulle det vara en fläck där. Jag ville slippa stå en sekund till framför Tennstopet. Nina hade suttit kvar på uteserveringen för att berätta att hon tagit min man ifrån mig. Inte för att hon beundrande mig, eller ville samarbeta. Mitt högfärdiga sätt att tala med henne slog ner i huvudet som blixtar. Hur bära skammen som uppstår efter att en barnkändis talat om sina herpesutslagen på blygdläpparna, och man inte förstått  att man delar såren med henne? Jag såg sårskorporna framför mig. Min Baby i hennes armar. Tänk om jag hade missbedömt henne! Tänk så tyckte hon precis som jag att våldet hörde ihop med intimiteten och att de två grejerna gjorde oss till kvinnor. Tvivlet hade sitt järngrepp om mig. Tänk om våldet inte skulle driva dem isär, utan få de att gå in i varandras munnar, hängivna. Typ jag såg två munnar i närbild som möttes med tungorna fast som lyckades svälja varandra och bli en. Jag gick över övergångsstället och visste att munnar är centret för världens samlade ondska. Hur kunde han tillåta tungan att söka sig någon annanstans. Ja, sanningen skakade mig men jag sa åt mig själv: ”Samla dig, Bibbs” Många, men inte jag, tyckte att okunskap var bättre. Den riktiga kärleken krävde ALLT. Även ingrodda skiten och burning fire. Min lögn verkade, i jämförelse med Babys stora lögn om att han levde ett värdigt liv, bara vara en slarvigt berättad anekdot. Ingen kan bli dömd för våldtäkt och människor lyckas aldrig komma ihåg vad män gjort. Hälften av redaktionen på DN är antirasistiska krigare som slagit sina fruar och Kenneth hade legat med en tonåring som sov och jag hade sagt att Baby gjort detsamma med mig, även om det inte var sant. Kulturellt var mitt brott, att felaktigt anklaga någon för våldtäkt, större är brottet att faktiskt våldta någon. Det visste jag. Samtidigt borde någon ta på sig ansvart för slagen jag tilldelats men som jag aldrig bett om. Örfilarna i natten från min första pojkvän, eller när en vän höll kvar mitt huvud över kuken så att jag kräktes på hans mage. Och efteråt sa jag förlåt, för att det var äckligt med kräks och min vän tog emot förlåtelsen som om den i sanning var hans att ta. Vem ska gottgöra mig för det? Tyvärr blev det Baby. Om han trott att jag inte skulle ta något ifrån honom. Då trodde han fel. Jag kan bränna ner allt-allt. Det är ändå inte mitt. Jag hade ändå inte köpt det om jag hade fått välja.

Ångesten lossade greppet om mig när jag bestämde mig för att ta vägen genom Vasaparken. Mitt medium brukade säga att man blev harmonisk av naturen. På gräset satt familjer som ogenomträngliga maskinrum, att titta in var lönlöst. Ingenting som visades upp på filtarna avslöjade något om hur maskinen fungerade. Någon skrek mitt namn och jag höjde handen, av ren reflex. Jag var en maskin man kunde stoppa en tia i för att få en hälsning tillbaka. Människor som roades av att ropa på människor de inte kände var lodisar och att jag upp- märksammade deras uppmärksamhet innebar att de aldrig blev nöjda. Ändå försöker jag göra dem nöjda. Är jag tjock räcker inte det, jag måste vara jättetjock. Berättar jag en rolig historia ska jag genast berätta en till. Lägger jag upp en bild måste de veta var jag köpt tröjan, så att de kan bestämma om tröjan är billig eller dyr. Jag är i deras våld. Nej, jag menar tjänst.

På andra sidan Vasaparken väntade jag vid ett övergångsställe till. Vid den här tiden på året ska man inte vänta på att flygbussen kör förbi, man ska titta ut i havet och se tre olika sorters blå. Himlens blå, havets blå och den blå när de båda möts. Jag gick över Sankt Eriksbron. På ena sidan bron låg skönhetssalonger och på andra sidan gymgrossister. Jag undrade hur de klarade sig. Det var en av alla saker jag frågade folk, som irriterade Baby. Hur klarar du dig? Men många av våra bekanta var smala med en fetlagd energi. När vi på söndagar gick Djurgården runt stötte vi på mina gamla vänner som blivit tv-profiler, komiker och producenter. Människor som för tio år sedan skröt om hur lite de gjorde pratade inte om annat än hur mycket de gjorde. Jag mindes distinkt deras ansikten på ett annat sätt, valpiga och öppna, de var nyinflyttade från en håla, de bar drömmen synlig i famnen. Sedan blev alla anställda av samma två tv-kanaler som styrdes av samma tre män som på heltid njöt av att bli avrunkade, och mina bekanta jobbade som deras avrunkare. Som om en knuten näve inte var ett vapen, utan ett hål att stoppa kuken i.

Jag förlåter dem, tänkte jag, storsint. Jag fattar. Det finns inga easy money. Det finns ingenting sådant som en ”gratis lunch” och en legitim kritik mot gamla vänner som gick och drällde på Djurgården var att de vägrade kännas vid vad det kostade. Jag är gammal i gamet. Jag vet vad allt kostar och det mest heliga går för ett pris långt mycket lägre än vad man föreställer sig. Sanningen är att så fort man gått i förhandling har

man förlorat. Mickey och jag hade alltid vetat att vi inte jobbade med glamouren och att allting har sitt pris. Smalheten kostar hungern. Livsstilen kostar lojaliteten, framgången kostar intimitetet, arbetet kostar integriteten och Baby kostar Bibbs.

Bara ett fåtal saker kostade allt-allt. Stoltheten var tyvärr nästan gratis om det fanns upprättelse skulle jag först den här dagen få reda på vad den kostade. Kanske kostade upprättelsen ungdomen och kniven. Jag önskade nästan, när jag närmade mig Fridhemsplan, att det kostat mindre, men det var inte jag som bestämt vad det ena eller andra var värt. Jag vet inte hur jag ska förklara vem som sätter priset. Det är som en osynlig hand som kommer ner och flyttar om allt, om det nu går att föreställa sig. En osynlig hand utan känslomässiga band till människorna den drar i. Sveavägen mot Fridhemsplan var den enda platsen i Stock- holm som påminde om en annan plats och om jag minns rätt mötte jag ingen. Snart var det kväll och natten skulle följa på den, också kv

Johan Jönson

[första läsning]

Hur avskyvärt

är Sverige

just nu?

Hur avskyvärd

denna politiska höst?

Hur underskönt vacker

inte höstens återkommande utandning

och glödande färger? Ja.

Jag vet inte.

Jag vet inte. Är det ens

någon mening med att

försöka besvara frågan? Kanske

är den felställd

och mer av ett ressentimentets

affektiva skrik? Ja,

har Sverige någonsin

varit något annat

än en kollektiv föreställning

att ta spjärn emot?

Är inte Sverige,

liksom alla andra stater,

blott en fjärrstyrd satellit,

en högst skötsam sköka,

i den globala kapitalismens

totaliserande regim? Att

reproduktionen av Sverige,

med språk och troper,

parlamentarisk praxis,

repetitioner och jurisdiktioner,

har funktionen som liberalistisk vaggvisa

för att dess invånare

ska sova lite mindre dåligt om nätterna

och fortsätta drömma

om Dröm-en-dröm-landet. Ja. ”Demokrati”

är väl regelmässigt

snarast ett snuttefiltsord

för att täcka över

sin överallt dominanta motsats.

Eller? Jag vet inte. Men

att det högerauktoritära och fascistiskt formerade

nu återkommer – det

står sen länge klart. Med

en högerfantasmatisk politisk passion, hög

på sin egen självbekräftande föreställningsförmåga

med den mest simplistiskt journalistiska dramaturgi.

Som den överfulla postpolitiska mitten,

med sitt letargiskt förnöjsamma administrerande

av det näst intill samma

och samma

och lika,

som alltid tycks utfalla

till de ägande och härskande klassernas fördel,

ändå inte riktigt kan svara på. Eller

inte alls. Särskilt inte

med någon som helst passion

för något annat. Tvärtom

faller man närmast sömlöst

in i ett buktal

som dovt och trött härmar

de explicit rasistiska och etnotistiska kukhuvudenas

läten. Eftersom

dess loopar av affirmativa sound bites

och bejakande och förnuftsvidrig ”storytelling”

är vad som är performativt möjligt

i den mediala semiosfären. Alltså,

den orbitala hyperplats

där politikens symboliska antagonism

äger rum. Den

som de hegemoniskt verksamma är överens om

inte

ska polariseras. Snarare

förespråkas ju en korporativistisk modell,

ett upphävande av framför allt klassmotsättningar

i namn av nationens inbillade harmoni. Kort sagt

en gammal fascistisk idyll-reklamfilm

som slår ut hjärnans kritiska neuroner. Eller,

annorlunda uttryckt: åsneballe

torgförd som strösslad mjukglass. Så,

vad är det som manifesterat sig

denna årstidsvackra

och politiskt tröstlösa höst? Är det

en postfascistisk blixt

från en nyliberalt klarblå himmel

(och ”blixtarna styr ju allt”, enligt Herakleitos,

som var han en aforistiker för den visuella samtiden)

eller

är det rentav ett historiskt

och immanent ackumulerat

fascistiskt begär

som nu tar parlamentarisk och

offentlig gestalt? Som

en hemsökelse

från det strukturellt förflutna. Att

det länge har tickat på

och svällt

utan att vi riktigt har erfarit det? Kanske

för att den svenska modernitetstron

och utvecklingsmetafysiken

har varit så extrem

och bländande – som

en annan sorts blixt, likt

framtidens paradisiska sirener. Vem vet. Kanske

har därmed också den mildaste liberal

och finaste humanist

genom åren

omedvetet reproducerat

de fascistiska förutsättningarna. Kanske

till och med du och jag

har bidragit till detta

med djupt oönskade små fascistiska mikromaskinerier

i vår puttrande, självrättfärdiga vardag.

Jag vet inte. Men

jag har en enkel fråga

till oss alla i detta,

som vi väl gärna vill tänka oss,

någorlunda sofistikerade konstnärliga rum. Hur

ska vi estetiskt verksamma

– ja, vi är ju alla

oavlåtligt

genomströmmade av

och svarar på

semiosfärens första natur –

bli någonting annat

än liberalistiskt

ideologireproducerande tjänstemän? Välvilliga tjänstehjon

åt en semiotisk senkapitalism

med dess teknolingvistiska automationer och algoritmer,

meningsmervärdesgenererande cirkulation och inkludering

och

hypostaserad och språknivellerande

för att inte säga språkutplånande affirmationslogik? En

accelererande och hallucinogen ordning

som dessutom av allt att döma

högst verksamt bidragit

till de fascistiska begärens fantasmer

och därpå följande våldshandlingar

som vi nu,

en sjunkande andel av den röstberättigade befolkningen,

gapande förfasar oss över,

som på en selfie vi önskar att framför allt andra ska se

i sina flöden av bedövande liberalistiska troper

och affirmationsdeterminerande tecken.

Hur

med all estetik?

Hur göra,

göra,

göra?

Svaret

är lika självklart

som det är en infinit fortsättning

på en enkel sokratisk dialektik:

Jag vet inte. Nej.

Jag vet inte. Om

och om igen

göra

denna språkliga kontur

av skugga, reflexivitet

och negativitetens vaga,

oscillerande försök;

en poetisk verbform

en asymmetrisk koreografi,

som gång på gång

aktiverar

allmänningarnas allmänning:

språket, teckensystemen,

i dess växelverkan

med varje

singulär erfarenhet.

[andra läsning]

hur

vi kryper omkring

nuförtiden. kanske

behövs ingen herre

som tvingar

till underkastelse. kanske

sköter vi det

helt själva

genom att inälvsomedvetet utöva

inunderkastelsens

imperativ. kanske

vill man äntligen slippa

subjektivationens aktiva

och oavbrutna ok

och istället

njuta av ordern, lydnaden,

den befriande maktlösheten. i den döda drömmen

var jag ett barn igen,

en liten pojke,

blyg, tyst, tunn,

blek kropp, hårlöst kön, liten stjärt.

jag drömmer

att jag blir våldtagen,

aggressivt, våldsamt, sadistiskt. också

med tillhyggen. att

det är utpräglat våldsamt

och smärtsamt. och

att det är jag själv som vuxen

som utför handlingen

på mig själv som barn. och att barnet,

trots smärtorna, skräcken

och den förstelnade gråten

samtidigt vill det. att den vuxne

gråter av förtvivlan

för att ha fått sin innersta fasa

uppfylld.

*

hur

krypa omkring

i språkets basala strata,

som annat sorts språk,

som

vore det

för första

jublande gången.

eller

för sista

koncentrerade gången. i den levande drömmen

skrev jag mitt eget namn

på ett blankt papper

och

för varje gång

och ju närmare jag iakttog det

från desto längre

och mer stumt och obegripligt avstånd

stirrade det tillbaka

och sa mig ingenting,

absolut ingenting.

*

hur

göra en social kreatoid,

en zoembient

mellanvarelse, kanske

på väg mot växtlighet. att

som

en dikt

ständigt röra sig mellan

det döda

och det levande,

mellan det flämtande

och det odödliga. som

en partiellt självreflexiv flora

av ännu okända livsformer. att

dra sig undan så,

i ett krypande, krälande

för att återkomma

som någonting annat

som alltid återstår

att bespråkliga, återstår

att koreografera

om,

om,

om. i den döda drömmen

drömde jag

att jag var vid liv, att

jag var en levande.

när jag vaknade

mindes jag ingenting av drömmen

och upptäckte

att jag befann mig

i min egen grav. att

det var därifrån

mitt liv började

och att

det krävdes en livslång kamp

för att inte graven

skulle skottas igen.

*

hur

krypa och kräla ihop

till en föreställning

om evolutionär begynnelse

för att ge relief

åt ett försvinnande

av denna specifikt språkliga

djurform. bli

kommande grönalger,

omljudande

molluskyngel, rörliga lerfigurer

av annat slag. i den levande drömmen

var jag Medeas fuckboy

som hon roade sig med

i besvikelsen över sin förra snubbe.

när hon dödade sin avkomma

tänkte jag: äntligen

blir det bara hon och jag,

inga skrikiga och gnälliga jävla snorungar, nu

jävlar blir det åka av i sängkammaren.

när jag vaknade

kunde jag inte minnas vad jag hade drömt

men jag märkte

att jag hade haft en kraftig, nattlig sädesavgång;

hela skrevet var klibbigt och kladdigt

av stel, död sperma.

jag gick ut på toaletten

och tvättade av mig. när jag

för ett ögonblick såg mig själv i spegeln

såg jag

att jag var Jason.

*

hur

krypa och kräla

för att

kräla och krypa

som

bara detta

krälande och krypande kan. så

som fågeln kanske sjunger

för lusten

att höra

sin försvinnande ljuvliga sång

ljuda,

bort,

bort,

bort. i den döda drömmen

öppnade rosen så

sina rosenblad

i den mildaste rosa;

för att i vinden

släppa dem till jorden,

krypen, mikroberna. det liv

som aldrig

skulle bespråkliga sig självt.

*

hur

röra sig

med och mot den kropp

som krävs

som omformateringspassage

för att språk alls

ska ge någon resonans

åt erfarenheten. i den levande drömmen

drömde jag

att jag var en helt annan sorts författare

än den som var möjlig i det vanliga livet.

jag drömde

att jag gjorde relevanta böcker

och inte var ännu en

generiskt ointressant medelmåtta,

som 97 % av alla författare;

kanske särskilt de svenska. Att

jag satte samman

ett svenskt språk

som gjorde läsaren

till en form av svarande motförfattare

i sin läsning. som att

läsarens hela erfarenhet och kropp

skrev och skrev

i utrymmet mellan boksidan

och det öppna ansiktet, den

perceptiva kroppsligheten. så

drömde jag

och den drömmen

vaknade jag aldrig från.

*

Det är inte tal. Det är inte liknelse. Det är inte metaforik. Det är inte bild. Och det blir inte tal. Falla i det försvinnandet. I görandet. Det är inte talande. Jag kommer inte att påbörja tal. Kommer inte att återuppta tal. Inte något tal. För att åter inte kunna tala. Inte heller dess tysta. Säga att jag talar och mena motsatsen. Sluta nu. För alltid. Alltid sluta. Aldrig sluta sluta. Göra dess fall in i ingenting annat. Varför går det inte. Varför gick det inte. Aldrig ensam. Svett. Skit. Urinångor. Inget tal. Tack och lov inget tal. Ingen annan plats. Ingen plats alls. Till dels redan åter jord. Till stor dels. Till större dels. Osalig väntan på ingenting annat. Döda strupar. Levande stupor. Inte yttra ett ord. Kvävd hosta. Svald gäspning. Torrkvävd hosta. Kvarliggande hosta. I lungorna stigande. Tunn. Tunnare. Än tunnare. Som föreställt tal. Idiotiskt påbörja tal. Ut kommer torr hosta. Slem backar åter in i lungorna. Rinner. Klumpvis. Som tal. Som värdelösa råttor. Svarta. Smittade. Vidriga. Tuggande. Tuggande. Tuggande. För att åter kunna tugga. Från aldrig känd tid. Från aldrig erfaren tid. Där all existens förångas till kväljningar. Rapa anländandets gåta. Försvinna i dess tickande fall. Inget undkommande. Inget refugium. Jag skulle ändå tala. Jag talade. Mitt öde därmed beseglat. Ingen annan plats. Ingen plats. Talade inte. Nej. Nej. Vilka ting ska orden fästas vid. Som knappnålar. Som tingens kommatecken. Som att nåla fast människorna. Tatuera sönder dem. Täcka dem med värdelöst snirklande. Skugga dess hudar. Dess fnöskiga pergament. Som mot voodoodockor. Skyltdockor. Slippa dess dödande döda tal. De döda ska bara vara tysta och döda. Inte gräva upp jorden och döda dem igen. De har ändå ingenting att säga. Deras död var utan varje innebörd. För alltid döda. Redan ovan jord. Som alltid. Som vanligt. Inte pulvrisera jorden och inte pulvrisera de däri döda och begravda. Man är alltid redan död. Då kunde man tala. Men man ville inte. Inte för något i världen. Man talades likväl. Talades och talades. Det var ingenting särskilt. Det var från dödens oändliga insida. Man rörde på sig och dansade, skrattade, som om man levde. Men det finns ingenting att lyssna till. Ens eget liv var som ett skämt. Det var därför folk skrattade. Men det fanns ingenting. Till nöds kunde man uppskatta pauserna av tystnad och harkling. Eller när någon fick käften slagen blodig och ur led. Och nöd var det alltid. Och det var alltid akut. Allt. Utom talet. Inte talandet. Det var än värre än akut nöd och fasa och skräck. Jag talade aldrig. Såna som vi talade aldrig. Talet kunde inte uppenbara eller träda fram med sådant. Det var självt det dolda och gömda. Det lämnade allt oanfrätt. Med sin gasform. Mumlande. Viskande. Sluddrande. Muttrande. Kraxande. Gnölande. Gnyende. Gnagande. Det fortsätter. Liksom dödandet av de döda. Det är ett utdöende som inte tar slut. Talande säger att det ska minnas detta. Men det påskyndar bara glömskan av det hela. Fortsatt liv. Ny dvala. Död som andas förlorade tecken, återtagande resignation; meandriska tårar av sublimt omöjlig skönhet, bestraffande begär, hett hat. Ingenting som vill till ytterligare ingenting. Allt blir en fälla. Förförd av den förförelsen. In i talets honungslena röst. Denna förbannade honungsfälla. Det tycks utlova dig liv. Men det dödar dig medelst talets sövande kvävning. Det må smacka som en oändlig avsugning i horhushimlen men det är bara talets lubrikation som faller från mungiporna. Slemmets sanning. Det är garanterat utan varje stavelse. Talandet fortsätter forsa. Du kommer att vilja nå begärets dunkla mål med ditt utblödande tal. Men det är redan objektet som bokstaverar din munmens och ljuder klumpigt genom ditt värddjurskap. Hit. In i natten av tal. Som dagens ljus tvingat in i strupen. Snor upp genom kroppen som glittrande tunna pärlband. Det värdelösa tillträder ständigt – och ständigt, oavbrutet, oavlåtligt – sina herravälden. Immanent och vidare. Vidare. Talet måste döda. Såra. Beslå. Som avbilden av dödade ansikten. Lösgöra hud. Skrapa kött. Senor. Skära nya mönster av tal. Skalpell i fettvävnad. I dess talande. Slicka. Suga. Äta. Svälja. Stöna. Grymta. Smacka. Sucka. Dömdas ändlösa rader över klot av mjölk och hud. På väg mot noll, och noll, och noll. Kommatecknens enda andning. Du kan inte tala något kommatecken. Den talande slukas av underjorden. Där förnekas talet. Satan tar både kropp och ljudande. Jag vet att Satan inte finns, men det är Satan som styr. Sug Satans kuk. Sug satans kuk. Inverterad genesis. Natt, utan tal: för benpipor, djurtänder, pärlemor, fossil, blåsyra, damm och brynt smör. I stjärnornas utspridda imperfektljus. Men de löftena är alla borta nu. Jag väntar in griftetalet från den sen länge begångna döden. Från födelsen. Det förblir ett stumt och svalt tal, som luftbubblor besvarade med rapar, tom uppkastning. Nedslitna tandproteser gnager sig igenom fjärilsnatten, som en gravyrspets på pergament. Det tjärlika tigandets svarta prisma. Tjära som av dödens kroppsegna värme segt rinner och täcker dödssubstitutets tal. Att uthärdliggöra det outhärdliga. Talet upphäver det skrattet. Också i askflagornas slöjor, virvlande elektrondans, mellan pärmar av förnekad natt. Feber. Feber. Sot. Feber. Talandets svävande himmel borta från jorden. Skuggar den till helvetet. Att tiga är omöjligt. Du omvandlas till djur i sin dödslega. Slicka där din tigandets päls och dess könsdelar. Känna smaken av tal på tungan. Talets ofrånkomliga stank av inre skit. Att dynghögen fermenteras under obefintligt tryck. Själva inälvorna självt jäsande. Tal som staplar döda på döda. Dess sedimentering av döda. Måste fortsätta att döda. Själva jorden måste också grävas upp och tömmas på tillskrivet tal. De döda och dödade får under inga omständigheter komma undan eller ens tro sig om att kunna komma undan. De ska omedelbart dödas igen. Tvingas till tal. Grävas ned. Talas fram. Grävas upp. Vad rör det mig hur man hugger mot varandras strupar. Jag har mitt tigande. Mitt molande. Alltid förvänta sig det värsta av talandets djur. Med emfas och förtvivlan. Som spyflugor. Blodiga fettvävnadsspel om sekret och pengar. Så att talets slemhinnor ska göra sig återkommande hackor. Talet som alltid redan inleder lidandets väg för att aldrig sluta. Det är fullständigt utan mening att lida. Tigandets lidande är mer komplext. Det är likaså utan varje mening men låtsas inte heller om någonting annat. Talets urblekta dissonans. Leva för att sörja det egna livets oändliga slut. Talet ska få fritt spelrum för sitt äckel. Tigandet ska inte få erhålla något kroppsligt skydd. Talets spöken som tvångsupprepar sin död. Bebo sorgen, låta sig omslutas av den, som i en avskärmande kokong; så som man uppgår i rusets utstrålande hypnossfär. Göra svenska. Göra ny svenska. Fortsätta svenska. Vara i svenska. Minnas svenska. Försvinna i svenska. Sörja svenska, inifrån. Vilken fiende finns till talet. Ingen. Också den oförsonligaste av motsättningar görs om till överkomligt tal. Tigandet erkänner ingen lösning på det olösliga. Acceptera döden som delvis redan passerad. Eller brist på annan vilja. Att på stället sakta in till andningens enklaste dialektik av stas, stas, stas. Jag ber dig. Knulla mig istället för att tala med mig. Bortse från talet i denna vädjan. Det är inte tal. Det är inte liknelse. Det är inte metaforik. Det är inte bild. Det är görande. Nytt görande. Om igen. Det blir inte tal. Knulla mig till tystnad, snälla. Munknulla mig till tigande. Halsknulla mig, tack. Att gurgla det identiska är inte tal. Det är en låtsasbehärskning som behärskar den talande.

[tredje läsning]

Det var en gång

ett regn

som föll

och föll

som en sorts dimma

som ingen

lade märke till

som ingen

någonsin skulle minnas

som annat

än ännu ett dis

av fukt och grått ljus

någonstans

någon gång

i det evigt

förlorat förflutna.

Ett sånt regn

föll

och föll

som snö

faller

och faller

och vindrester

från större virvlar av vind

drog förbi

gjorde vackra mönster i luften

av de minsta partiklar

som för ett ögonblick svävade

och så

lade sig också denna tunna blåst

utan att lämna ett spår

efter sig.

Under natten

den långa långa natten

ny snö

tunt glest snöfall

som faller

och faller

stilla

i mörkret

som tysta blinkande asterisker

i ett annat språk.

Tone Schunnesson

Om en månad skulle de starka färgerna avta, utmattade av solens ihärdighet. Åldrandets största förändring var att sakerna jag begärde blev dyrare. En välsydd kappa avslöjade en kvinnas ålder, annars var det nästintill omöjligt att gissa. Elahe sa att hon visste att hon blivit äldre för att de unga i affärerna inte längre brydde sig om henne, men eftersom alla kände igen mig märkte jag inte skillnad på den ena sortens bry och den andra. Elahe sa också att hon visste att hon blivit äldre för att sakerna som verkade viktiga innan inte var viktiga längre, och det här var en illa dold kritik mot mitt liv. Mannen jag gick hem med från kasinot hade gissat att jag var 39 och imorgon skulle jag fylla 39. Det var väl inte så farligt. Vissa hade varit döda under lång tid, vid den här åldern. En märkbar skillnad, förutom den dyra smaken, var att kuddränderna dröjde sig kvar i ansiktet på morgonen. Käklinjen hade förlorat sin skarpaste kontur redan för några år sedan, och ögonlocken verkade tyngre och ibland kom jag på mig själv med att fundersamt dra i en fettansamling under hakan. En annan förändring, såg jag i tunnelbanans fönster, var att jag såg ut som skit när jag var bakfull. Allt som allt ett lågt pris för att vara vid liv. Jag var varken som min mamma eller som Baby, jag vill inte dö. Jag vill leva och köpa vackra saker. Kärleken till saker la sig som ett lock ovanpå oron men inköpet av dem skapade paradoxalt nog mer oro. Det höll mig sysselsatt. Min telefon kändes tyngre när den var avstängd, så jag satte på den igen. Två okända nummer hade ringt.

Odenplans station påminde om en simhall. När jag var yngre grejade jag med saker utan att riktigt veta varför och jag försökte ofta återskapa den magin, men det var svårt. Vi var inte lika snygga då. Ingen var det, såklart. Den ständiga snyggheten kom senare, runt 2015, när vi började ta bilder varje dag. Före det var den inte nödvändig att vara snygg årets alla dagar för man syntes bara under det ögonblicket någon fick syn på en, eller när Milli tog en bild på Spy Bar med den långsamma slutartiden som gjorde glöden synlig först i efterhand. Allt var enklare att få för att det fanns så mycket saker och mycket färre människor.

När jag gick förbi Tennstopet ansträngde jag mig för att hålla blicken stadigt mot vägen, rädd att se Nina och Baby vid något av borden. Nina skulle aldrig våga vara ihop med en våldtäktsman, det visste jag. Själv hade jag sedan länge bestämt mig för att om Baby blev anklagad för något skulle jag stanna. Om min man är en tjuv så älskar jag en tjuv. Dessutom jag hade jag ju blivit våldtagen, bara inte av honom, och han hade säkert våldtagit någon, bara inte mig. Ögonen som visst ville lida drogs till uteserveringen som till en olycksplats. Ingen kände igen mig eller visste vad jag sagt om Baby. Kanske skulle ingenting förändras, inte ens Elahe med moralen ville veta vad män gjort eller inte gjort. ”Jag kan faktiskt inte tro på det där”, sa hon upprepade gånger när jag berättat om hur en gemensam bekant runkat på sin älskarinnas lår samtidigt som han räknade upp vad som var fult med henne. Varför skulle inte det gå att tro på? Men misstron lindrade också lögnen proportioner, för om en lögn inte övertygar spelar det ingen roll vad man säger.

Jag drog igenom telefonen medan jag väntade på att bilarna skulle stanna i korsningen. Över hundra personer hade redan skrivit till mig för att visa stöd, när jag nu hade erkänt att också jag var som alla andra, också jag hade blivit våldtagen. Njutingen var inte ren, utan hade en kärna av äckel. De fick mig till sist, uppfläkt. Fittan ut- och invänd. Alla kunde gå fram och stoppa sina skitiga fingrar i den. Inget var lika tillfredställande för människor som en slagen kvinna och hädanefter skulle de tänka på min nakna kropp hårt påsatt varje gång de fick syn på mig. Och de skulle säga usch, men när de drog ner trosorna inne på toaletten skulle det vara en fläck där. Jag ville slippa stå en sekund till framför Tennstopet. Nina hade suttit kvar på uteserveringen för att berätta att hon tagit min man ifrån mig. Inte för att hon beundrande mig, eller ville samarbeta. Mitt högfärdiga sätt att tala med henne slog ner i huvudet som blixtar. Hur bära skammen som uppstår efter att en barnkändis talat om sina herpesutslagen på blygdläpparna, och man inte förstått  att man delar såren med henne? Jag såg sårskorporna framför mig. Min Baby i hennes armar. Tänk om jag hade missbedömt henne! Tänk så tyckte hon precis som jag att våldet hörde ihop med intimiteten och att de två grejerna gjorde oss till kvinnor. Tvivlet hade sitt järngrepp om mig. Tänk om våldet inte skulle driva dem isär, utan få de att gå in i varandras munnar, hängivna. Typ jag såg två munnar i närbild som möttes med tungorna fast som lyckades svälja varandra och bli en. Jag gick över övergångsstället och visste att munnar är centret för världens samlade ondska. Hur kunde han tillåta tungan att söka sig någon annanstans. Ja, sanningen skakade mig men jag sa åt mig själv: ”Samla dig, Bibbs” Många, men inte jag, tyckte att okunskap var bättre. Den riktiga kärleken krävde ALLT. Även ingrodda skiten och burning fire. Min lögn verkade, i jämförelse med Babys stora lögn om att han levde ett värdigt liv, bara vara en slarvigt berättad anekdot. Ingen kan bli dömd för våldtäkt och människor lyckas aldrig komma ihåg vad män gjort. Hälften av redaktionen på DN är antirasistiska krigare som slagit sina fruar och Kenneth hade legat med en tonåring som sov och jag hade sagt att Baby gjort detsamma med mig, även om det inte var sant. Kulturellt var mitt brott, att felaktigt anklaga någon för våldtäkt, större är brottet att faktiskt våldta någon. Det visste jag. Samtidigt borde någon ta på sig ansvart för slagen jag tilldelats men som jag aldrig bett om. Örfilarna i natten från min första pojkvän, eller när en vän höll kvar mitt huvud över kuken så att jag kräktes på hans mage. Och efteråt sa jag förlåt, för att det var äckligt med kräks och min vän tog emot förlåtelsen som om den i sanning var hans att ta. Vem ska gottgöra mig för det? Tyvärr blev det Baby. Om han trott att jag inte skulle ta något ifrån honom. Då trodde han fel. Jag kan bränna ner allt-allt. Det är ändå inte mitt. Jag hade ändå inte köpt det om jag hade fått välja.

Ångesten lossade greppet om mig när jag bestämde mig för att ta vägen genom Vasaparken. Mitt medium brukade säga att man blev harmonisk av naturen. På gräset satt familjer som ogenomträngliga maskinrum, att titta in var lönlöst. Ingenting som visades upp på filtarna avslöjade något om hur maskinen fungerade. Någon skrek mitt namn och jag höjde handen, av ren reflex. Jag var en maskin man kunde stoppa en tia i för att få en hälsning tillbaka. Människor som roades av att ropa på människor de inte kände var lodisar och att jag upp- märksammade deras uppmärksamhet innebar att de aldrig blev nöjda. Ändå försöker jag göra dem nöjda. Är jag tjock räcker inte det, jag måste vara jättetjock. Berättar jag en rolig historia ska jag genast berätta en till. Lägger jag upp en bild måste de veta var jag köpt tröjan, så att de kan bestämma om tröjan är billig eller dyr. Jag är i deras våld. Nej, jag menar tjänst.

På andra sidan Vasaparken väntade jag vid ett övergångsställe till. Vid den här tiden på året ska man inte vänta på att flygbussen kör förbi, man ska titta ut i havet och se tre olika sorters blå. Himlens blå, havets blå och den blå när de båda möts. Jag gick över Sankt Eriksbron. På ena sidan bron låg skönhetssalonger och på andra sidan gymgrossister. Jag undrade hur de klarade sig. Det var en av alla saker jag frågade folk, som irriterade Baby. Hur klarar du dig? Men många av våra bekanta var smala med en fetlagd energi. När vi på söndagar gick Djurgården runt stötte vi på mina gamla vänner som blivit tv-profiler, komiker och producenter. Människor som för tio år sedan skröt om hur lite de gjorde pratade inte om annat än hur mycket de gjorde. Jag mindes distinkt deras ansikten på ett annat sätt, valpiga och öppna, de var nyinflyttade från en håla, de bar drömmen synlig i famnen. Sedan blev alla anställda av samma två tv-kanaler som styrdes av samma tre män som på heltid njöt av att bli avrunkade, och mina bekanta jobbade som deras avrunkare. Som om en knuten näve inte var ett vapen, utan ett hål att stoppa kuken i.

Jag förlåter dem, tänkte jag, storsint. Jag fattar. Det finns inga easy money. Det finns ingenting sådant som en ”gratis lunch” och en legitim kritik mot gamla vänner som gick och drällde på Djurgården var att de vägrade kännas vid vad det kostade. Jag är gammal i gamet. Jag vet vad allt kostar och det mest heliga går för ett pris långt mycket lägre än vad man föreställer sig. Sanningen är att så fort man gått i förhandling har

man förlorat. Mickey och jag hade alltid vetat att vi inte jobbade med glamouren och att allting har sitt pris. Smalheten kostar hungern. Livsstilen kostar lojaliteten, framgången kostar intimitetet, arbetet kostar integriteten och Baby kostar Bibbs.

Bara ett fåtal saker kostade allt-allt. Stoltheten var tyvärr nästan gratis om det fanns upprättelse skulle jag först den här dagen få reda på vad den kostade. Kanske kostade upprättelsen ungdomen och kniven. Jag önskade nästan, när jag närmade mig Fridhemsplan, att det kostat mindre, men det var inte jag som bestämt vad det ena eller andra var värt. Jag vet inte hur jag ska förklara vem som sätter priset. Det är som en osynlig hand som kommer ner och flyttar om allt, om det nu går att föreställa sig. En osynlig hand utan känslomässiga band till människorna den drar i. Sveavägen mot Fridhemsplan var den enda platsen i Stock- holm som påminde om en annan plats och om jag minns rätt mötte jag ingen. Snart var det kväll och natten skulle följa på den, också kvav med en platthet. Alla gick och väntade på regnet, ett tillstånd stockholmarna inte var vana vid och som gav staden en viss europeisk air. Det gjorde oss alla lite malliga.

ad