Oona Doherty

Northern Ireland's Oona Doherty returns to Dansens Hus with 12 dancers, bold movement, spoken word poetry, politics and eclectic music from British indie artist Jamie xx to Sergei Rachmaninov.

Tickets

Venue

Elverket, Linnégatan 69

Duration

60 minutes

5 Oct

19:00

6 Oct

19:00

7 Oct

15:00

Northern Ireland's Oona Doherty is a rapidly rising star on the international dance scene. She is based in Belfast but tours internationally with several of her performances. Navy blue is her fourth, and so far largest, work for 12 dancers. Doherty's choreographic style balances on a quivering line of desperation, political rage, despair - but also hope. Navy blue is no exception.

Surrounded by a dark night, we meet 12 dancers - all with a creeping sense of dread, anxiety and destructiveness in mind and body. Navy Blue is fuelled by a brash, tongue-in-cheek dance, spoken word poetry, political dogma and eclectic music. It starts in the light and dramatic Rachmaninov. But as the show progresses, life becomes unravelled, darkness falls and the music changes to British indie musician Jamie xxs pulsating sound carpets.

Navy Blue premiered at Kampnagel in Hamburg last summer and has since been performed at Sadler's Wells in London and the Théâtre National de Chaillot in Paris, among others.

Teaser Oona Doherty - Navy Blue

Oona Doherty är dansare och koreograf baserad i Nordirland. Hon är utbildad vid London School of Contemporary Dance, University of Ulster och LABAN London där hon har erhållit både BA-utmärkelser och doktorsexamen i samtida dansstudier.Doherty har stått på scenen sedan 2010 och samarbetat med kompanier så som TRASH (NL) Abbattoir Ferme (BE) och Veronika Riz (IT). Nu skapar hon egna verk som nått stor framgång både nationellt och internationellt.Dohertys banbrytande koreografi har gett henne flertalet utmärkelser och prestigefyllda möjligheter både på Irland och utomlands. Hennes soloverk Hope Hunt and the Ascension into Lazarus (2015) vann ”Best Performance” på 2016 års Dublin Tigre Fringe Award och ”Total Theatre Award for Dance” på Edinburgh Festival 2017.Hennes första gruppstycke Hard to Be Soft - A Belfast Prayer röstades av The Guardian fram som bästa dansföreställning 2019.2019 skapade hon Lady Magma: The Birth of a Cult and in 2021 she had her first collaboration with (La) Horde, a collective at the Ballet Nationale de Marseille (FR). In 2021 she was awarded the Silver Lion at the Venice Biennale Danza 2021.

Oona Doherty on Navy Blue

How can I develop unison dread on stage? Dance form as a problematic symbol of freedom? Unison as a type of micro communism. individualism as a disease? Using classical dance form and theatre norms as the playing field of a violent act.

Can you tell us a bit about the background and what led you to create Navy Blue?Det var 2019 och jag var i Aix-de-Provence med Lady Magma. Och jag var utmattad och stressad. Jag sa till mina ”magmas” att jag inte klarade av allt arbete och turnerande. Jag behövde en paus.Klipp till Balett National de Marsielle. Jag känner mig rädd för ett balettkompani på en stor institution. Gamla sår rivs upp.Jag gick till en loppis och köpte en blå (navy blue) arbetarjacka för att den var hipster. Jag flög hem. Jag kände mig framgångsrik och ensam och ledsen. Jag tänkte att världen var galen.Jackan var gjord för arbetare. Den blå färgens historia är full av trauma, hierarkier och krig om pengar.Plötsligt var det lockdown. Gravid. Jag började tänka annorlunda om mitt liv. Om dans. Jag pratade med Ruth Little. Hon sa åt mig att titta på Anne Hamiltons arbete Indigo Blue (1991).Jag började försöka titta på mina egna förutfattade meningar: konstruerade i rasism och stöpta i en kapitalistisk värld… att vara mamma.Vad fan.Så då hade jag blues.Så då gjorde jag navy.What is your creative process when creating a choreographic work, are there any specific techniques or stylistic choices that are important to you during your process?I desire - and always strive for - a sincerity in the dancer I work with, and for me that is more important than aesthetics. But, I'm also sure that there are certain aesthetic choices about what I like that are built into me. I don't know if I've made enough works yet to be able to distinguish the "I" from the "it"/"work".

A destruction, A death of a form, A re-birth.We arch up into the Galactic black of deep space. Scattered with shooting stars, with bodies tearing through the night sky a deep acrylic blue.

What social and emotional themes did you want to explore when creating the choreography for Navy Blue?I en unison dans finns det alltid en subtil kompromiss, eller uppoffring, för den enskilda dansaren. Individualitet, flow, tajming och struktur blir underordnat det allmänna bästa för verket. Det unisona. Det här påminner mig om vissa inslag av kommunism. Eller socialism. Strejk och demonstrationer. Och samtidigt: strikt koordinerad dans påminner mig också om fascistiska marscher och uppvisningar. Vissa balettkompanier klipper sina dansare i samma frisyr men ändå är det premiärdansören som går fram ensam och bugar för publiken, trots att de alla på scen svettats lika mycket.Det finns något politiskt med en grupp som rör sig tillsammans. Och på ett dramaturgiskt plan funderade jag över var makten finns? Om makten inte är inom gruppen eller genom gruppens rörelser, var finns den då? Inom rummet eller ljudet. Och då kan det vara förtrycket.Tänk om ett "balettkompani" inte skulle anstränga sig för att skapa illusionen av antigravitation, romantik eller glädje. Tänk om det är ansträngningen, mödan och arbetet som är det vi i själva verket bevittnar?Och det här fick mig att börja tänka från publikens perspektiv. Varför tittar vi på när dansarna arbetar och ibland kämpar med vad de gör?

This is a bow to dance, this is a questioning of what to do next.

Is there anything important for the audience to reflect on when they meet Navy Blue?I want my blues to feel love for each other. I want them to feel terribly new in the moment. I want them to experience that they feel something, but that it is up to the history of their nervous system what they feel, and what sensations it gives them. I want them to feel something, follow their gut and trust it.In a interview in The Guardian you said that "music is the greatest art form". In Navy Blue, the audience will hear music from both Rachmaninov and Jamie XX. When you create a dance performance, what comes first: the music or the movements?I think it's the music, but it might not even be the same music that ends up in the performance and I would never improvise movements without music.