Ingångar till verket: Efva Lilja om A Life as Right as Rain
Från norr till söder i vårt avlånga land. Från experimentella scenrum till operahus och världsmetropoler runt om i världen. Från polarexpedition i Arktis is, från Harleygarage till möten med kung och presidenter. Från sin uppväxt i småstad till världsmedborgare och dansare, koreograf, aktivist och förkämpe för en konstform som ofta marginaliseras. Efva Liljas verk fascinerar, provocerar men framför allt engagerar människor.
Vad handlar föreställningen om?
Titeln A Life as Right as Rain är ett engelskt talesätt som syftar på ”det goda livet”, på vad vi kan betrakta som ett gott liv idag när världen nu ser ut som den gör. Vi ställer oss frågor om hur oro över krig, terrorism, klimatkris, miljöproblem, ekonomi och annat påverkar vårt sätt att leva. Vi vet att oro ofta genererar rädsla och en känsla av otillräcklighet. Men vad gör det med vårt sätt att leva, erfara och känna, allt det som gör oss till vad vi är, gör och vad vi kommer att göra? Allt det som blir till personliga-, kulturella- eller politiska minnen? Föreställningen handlar om dessa dagliga frågor och nattliga dilemman, om hur alternativen ser ut, hur vi kan ge plats för goda krafter, njutning och positivt tänkande. Kanske kärlek.
Hur uppstod idén?
Jag arbetar med ett utforskandet av relationen mellan det mentala och det kroppsliga, det individuella och det kollektiva, av allt det som kommer till uttryck genom våra rörelser och röster, erfarenheter och minnen. Jag använder koreografi för att avslöja, omstrukturera och omformulera de allt hårdare villkor som politik och omvärld stipulerar. I vårt förra verk handlade det om personliga och relationella minnen. Så växte insikten om betydelsen av att fysiskt gestalta också kulturella och politiska minnen, att tackla det som sker här och nu med ett starkt framtidsfokus på just frågan om det goda livet.
Letar du efter speciella egenskaper hos de som ska medverka?
Ja, alltid! Vi måste hitta och välja varandra. Mycket handlar om risktagande. Att våga ta sig förbi det vi redan vet och kan för att uppmärksamt och nyfiket söka oss vidare. Kroppen minns mer än vad vi tror oss veta. Kroppsliga och intellektuella medvetandelager korsar varandra i rörelser härs och tvärs. Ibland fångar vi de ena, ibland de andra. Att begripliggöra denna röra är det som gör det intressant med koreografi.
I dans är beröringen, närmandet eller avståndstagandet alltid med. Att ta på varandra, falla, ligga på varandra, rulla, slå, svettas, hålla avstånd, bekämpa motstånd, trassla in sig i varandras kläder och medvetande… Det är också något man måste våga. Så, ja jag söker modiga, kloka medarbetare som kan dela min övertygelse om konstens betydelse för ett gott liv.
Hur får du dem att förstå vad som ska gestaltas?
Jag försöker möta alla med öppen blick och goda tankar. Jag försöker vara så närvarande jag kan där jag befinner mig, vara så beredd jag kan på det som ska ske när kropp möter kropp och tanke möter tanke. Tillsammans undersöker vi vad kroppen minns. Men hur mycket man än delar så är den konstnärliga processen ensam. I det att vara ensam, är det svåraste att behålla sig själv och inte bli vad man tror att andra tycker att man är. Det kan vara så mycket enklare att gömma sig än att blotta sig. Jag försöker ingjuta mod när någon tvekar och lust inför närmandet av det ovissa.
Vardagen är så full av rörelser. Livet i sig är rörelse. Koreografi ger en möjlighet att synliggöra, kanske tydliggöra, själva meningen. En slags dissekering av levandets olika beståndsdelar och därefter en montering av det som kan ge helt nya insikter, bilder och förlopp i politiska, sociala och filosofiska sammanhang. Dans som ett kulturellt kitt i vår tids förändringsprocesser. Rörelsen, beröringen, den fysiska upplevelsen är det som lockar fram minnen ur glömskans gömslen.
Vad händer om någon inte vill göra vad du hade tänkt?
Ifrågasättandet är en viktig del av en konstnärlig process. Jag tar det yttersta ansvaret för det som blir föreställningen, men vägen dit är ett gemensamt givande och tagande. Jag föreslår rörelsematerial som vi tillsammans testar och ibland måste ompröva innan det blir det vi alla kan stå för. I mitt inre mörker gror ofta tvivlet. Hur ska vi komma vidare? Dansen, och både dansarna och tonsättarens inspel, skärper uppmärksamheten.
Vilken roll spelar musiken?
Jag har alltid arbetat med originalmusik till mina verk. Samarbetet med tonsättaren är för oss dansare ett sätt att utforska tematiken ur ännu en dimension och helt avgörande för din upplevelse av verket. Musiken utvecklas parallellt med dansen, eller kanske borde jag säga i dialog med dansen, och blir på så sätt en del av helheten. På samma sätt som dansarna och jag väljer varandra så gör även tonsättaren och jag detsamma.
Är jag viktig som publik?
Ja, utan dig finns inte dansen. Vi ser, upplever och känner olika. Publikens (din) upplevelse kan inte ifrågasättas. Om du vill kan vi alltid tala om det, men den subjektiva erfarenheten och upplevelsen gäller. Det är publikens (ditt) privilegium. Men dansen ska inte sväljas för lätt. Smaken ska träda fram långsamt, sökande och kanske finner den tomrum att fylla.
Kan dansarna känna mina reaktioner?
Ja, när vi arbetar i ett så intimt forum som Blackbox scenen erbjuder, är vi nära varandra. Vi hör och känner dina andetag och reaktioner på samma sätt som du kan erfara våra. Vi är där tillsammans.
Vad önskar du att jag som publik tar med mig efter föreställning?
När allt fler lever med rädsla och oro i det dagliga, påverkar det vårt sätt att vara tillsammans. Det påverkar vår blick, vårt lyssnande, vad vi väljer att både se och höra. Genom den konstnärliga upplevelsen kan vi komma närmre en förståelse av själsliga sår och förluster, närmre en längtan, men också närmre en fysisk värme, närvaro och njutning om vi så vill. Jag önskar att du ska lämna mötet med oss berörd, påmind, med känslor, tankar och funderingar som du kan ta vidare. Kanske tankar om vad som är ett gott liv för dig?