I Dark Field Analysis möts kärlek, vetenskap och existentiell introspektion. Två nakna män ligger på en matta, omgivna av publiken, och talar om blodets hemligheter. Titeln, hämtad från mörkfältsmikroskopets analys, blir en port till det inre: en blick in i kroppen, i det levande, formad av både estetisk skönhet och fysisk närvaro. I en intervju producerad av Centre Pompidou för deras YouTubekanal berättar Jefta van Dinther om sina ingångar i verket.

Att se sitt eget blod i realtid, i rörelse, under ett mikroskop – det är både kliniskt och poetiskt. När Jefta van Dinther lät göra en mörkfältsanalys upplevde han det som ett existentiellt ögonblick: en blick in i kroppen, men också på kroppen, en påminnelse om livets ofrånkomliga materialitet. I mötet mellan vetenskaplig metod och subjektiv erfarenhet, föddes titeln till verket Dark Field Analysis.

– Att betrakta blodet på det sättet var som att samtidigt vara inne i sin egen kropp och en observatör utifrån, berättar han i intervjun.

Det var både främmande och djupt berörande – som att dyka in i sig själv. Ur den erfarenheten växte inte bara titeln, utan också temat. Under arbetets gång bestämde han och dansarna, Juan Pablo Cámara och Roger Sala Reyner, som även är medskapare till verket, att konversationen på scen alltid skulle kretsa kring blod – som en konkret metafor för det mest mänskliga, men också för det främmande och okända inom oss. Särskilt färgades processen av att läkaren som utförde mörkfältsanalysen var en man van Dinther förälskade sig i.

– Att samtidigt vara patient och älskare blev en erfarenhet som präglade både den perioden i mitt liv och projektets riktning, säger han.

Kroppen som mötesplats

Men blodet var bara en av ingångarna. Minst lika avgörande var idén om encounter – mötet. Vad händer när två människor inte bara ses, utan verkligen möts? På scen sitter två nakna män på en matta, omgivna av publiken. De talar med varandra, men lika mycket till varandras kroppar och rörelser. Orden växer fram, ur samtal om liv, dödlighet och begär. Gradvis uppstår en kontrast mellan de två gestalterna – deras särdrag blir lika viktiga som deras samspel.

Verket söker inte en linjär utveckling, från ett tillstånd till ett annat. Snarare väver det samman olika former av varande: det mänskliga och det djuriska, det organiska och det artificiella, det sårbara och det kraftfulla, det intima och det främmande. Publiken dras in i detta kretslopp och blir vittne till något som både är ett samtal och en koreografi.

Allt är koreografi

Van Dinther beskriver hur arbetsprocessen med verket successivt öppnade sig för fler lager.

– Vi förstod snart att allt är koreografi: rörelsen, texten, ljuset, ljudet. Även rösten blev något mer än ord – den blev sång. Ljudlandskapet bygger på två enkla repetitiva låtar tagna från PJ Harvey, som tillsammans med dansarnas röster skapar ett hypnotiskt, nästan transliknande flöde. Ljudet fungerar som en puls, påminnande om hjärtats slag, medan ljuset formar rummet till något som kan likna en anatomisk teater. Här blir betraktandet lika mycket en del av verket som det betraktade.

Inuti kroppen

Trots att inget blod syns på scen är det närvarande överallt: i språket, i ljuset, i färgerna. Publiken kan så småningom uppleva att de befinner sig inuti en kropp – i ett levande kroppsrum där former och färger spiller över, smittar av sig och upplöses i varandra. Det skapar en stämning där man hela tiden pendlar mellan att förstå och att gå vilse.

Verket landar aldrig i en slutpunkt. Det leder inte från det mänskliga till något annat, utan låter olika tillstånd samexistera och spännas mot varandra. Att gå vilse blir här inte ett misslyckande, utan en metod – ett sätt att möta det man inte visste om världen, eller om sig själv.

Det handlar om att anta en närmare blick, en djupare blick. Och i det ögonblicket blir det inte längre vetenskap. Det blir till erfarenhet, invändigt.