En nyckel till en annan tankevärld

Dansen ska vara andeväckande och pregnant med de meningsfulla hemligheterna. Orden må vara snabba på ytan men dansen kommunicerar med själens djup och hastighet.

…vad menar hon, vill hon utveckla?

– Här tänker jag inte tugga färdigt och servera välling. Om du stryker halva meningen; orden må vara snabba på ytan, så blir det bättre, svarar Virpi.

Kanske blev det tydligare så.

Hur har din relation till publiken förändrats genom åren?

– Den har inte ändrats, jag känner lika stort ansvar för varenda sekund på scen nu som då.

Vissa frågor får kortare svar. Som ett ”nej” på den om jubileet har fått henne att tänka annorlunda kring sin scennärvaro. Och när hon menar att hon genom åren skapat sitt universum blott genom att följa sitt kall.

Låt oss ta en stor fråga. Hur ser du på dansens roll i världen? En fristad, en protest, en andlig handling eller något helt annat?

– Det finns för lite dans i världen. Den kan ha alla roller du nämnt ovan. Med leda ser jag alla ryggar böjda över smartphones och den enda lilla rörelsen är den med ett finger, den simpla svajpningen. Kropparna ser inte glada ut. Danskonsten är unik. Den är också effektiv genom att den aktiverar spegelneuronerna och kan förmedla kunskap och hjälpa människor att få tillgång till sina andliga rum. Dansen kan bjuda en nyckel till en annan tankevärld, bortom den där orden slutit sig.

Virpiversum spänner över flera rum och uttryck. Hur har du valt vad som får ta plats i respektive scenrum?

– Världspremiären ska självklart äga rum på Stora scen, jag verkligen älskar det scenrummet. Sedan ska unga dansare uppträda med solon i Blackbox, det blir ett helt pinfärskt solo för Vanessa Lindblom medan William Nylind gör ett solo som har ett par år på nacken. Sammanfattat bjuds det på shamanistisk groove, människokroppen i poetisk geometri och några känsliga växter. Ljusa mysterier och mystiskt ljus, säger Virpi.

Att Virpi hänvisar till Dansens Hus Stora scen som en självklar världspremiärplats visar hur hemma hon känner sig. Här har många av hennes verk sett sitt första ljus. På 90-talet debuterade hon på Dansens Hus då grundaren Jan Zetterberg var chef. Via Dansens Hus kom hon också i kontakt med sin första producent, Birgitta Ström, som hon jobbade med i 20 år.

Under Virpiversum-dagarna kommer det också visas film. Det blir säkerligen några klipp ur exempelvis Bardo (1998), menar Virpi och berättar den tragikomiska historien bakom verket.

– Bardo blev en succé på Dansens Hus stora scen med dansstjärnorna Patrick King och Shen Wei, men fick inte luft under vingarna. Den gick inte på turné på grund av dålig grundfinansiering och frilansdansare som jobbade på andra håll. Den fantastiska scenografi som Jens Sethzman designat hade vi inte råd att vare sig transportera eller förvara. Läxan var hård. Jag bestämde mig då för att turnera bara med en ljussättare och att allt vi behövde skulle få plats i handbagage. Birgitta skrattade när hon såg hur jag reste världen runt med gaget i kontanter stoppade i fickan och kostymerna i plastpåse.

Och det kommer spelas piano.

Du är klassiskt skolad pianist men spelar inte lika frekvent som du dansar. Varför gör du det nu?

– Ibland gör det gott att ha en rejäl paus! Efter en sådan kommer även det träigaste skalövningarna kännas så bra. Nu har det börjat spira på kompositionsfronten utan att jag aktivt försökt mig på det. Det kan inte hjälpas att jag ibland vaknar upp på morgonen med en melodi i huvudet.

Använder du specifika rörelser från tidigare verk? Vilka? Varför?

– Säkerligen finns det igenkännbara rörelser som ingår i min vokabulär och som jag tänjer, rytmiserar och fraserar på nytt. Min förhoppning är att variationerna är tillräckligt intressanta, säger Virpi, skrattar och påpekar att hon inte kan byta ut sin dansDNA.

– Varför låter Bach som Bach? Något problem med det? Frågar hon retoriskt.

Hur förhåller du dig till bilden av dig som en magiker/shaman/gudinna?

– Om jag lyckas med att framkalla bilder som lyfter en från vardagens vedermödor och hjälper till att koppla på anden, så är det bara välkommet.

Du har skrivit två böcker. Hur har ditt sätt att skriva förändrats jämfört med Ormbäraren, din första bok, som kom ut för 15 år sedan (2013 på svenska i översättning av Mattias Huss).

– Jag håller fortsättningsvis på med antecknandet och är en periodare vad gäller läsning och skrivande. Jämförelsevis så innehåller den första boken mer erotiska eskapader, tunnelseende och ormkrafter medan den nya boken Visp: blå linjen till Sombrerogalaxen (2025) har spindelns bredare och mer flexibla perspektiv; mer humor och vortex, och lite mer död, säger Virpi och ler.

Om du skulle återvända till ett gammalt solo ur ditt arkiv – vilket skulle du återbesöka och varför?

– Jag har ett 25 år gammalt stycke i repertoaren som jag fortfarande dansar som är kallad för Bön eller Ängel. Den passar i olika sammanhang och den kan förhålla sig till olika musik. Egentligen är det mitt enklaste stycke, men verkar funka i längden och väcker anden.

Finns det något nytt område som inspirerar eller lockar i nuläget?

– Jag håller på med en del musik. Det bara föds en del låtar ur mig just nu så jag skissar med ett gammalt elpiano i ett pyttelitet förråd. Och i stickning finns det hela tiden saker att lära sig; mönster med intrikata matematiska räkningar och flexibilitet.

Har du något drömprojekt du än inte har gjort? Jag har förstått att du inte vill avslöja dina drömmar för fort men kanske kan du ge en liten vink?

– Göra verk för balett eller stora ensembler med ramar som institutionerna kan ge.

Vad önskar du lämna efter dig som konstnärligt arv?

– En gata eller en slingrande väg döpt efter mig.