Carte Blanche BIRGET; ways to deal, ways to heal 10-11 februari 2024

Program

Elle Sofe Sara

Elle Sofe Sara (född 1984) är koreograf och regissör som bor och arbetar i Guovdageaidnu i Finnmark. Hon har bland annt skapat dansjojkföreställningen Vastadus eana – The answer is land som visades på Dansens Hus våren 2023. Hon har även skapat ett flertal andra dansföreställningar och flera prisbelönta kortfilmer. Elle Sofes konstnärliga verk avslöjar ofta ett rum där det förflutna och nuet sammanfaller, ett kollage av samisk kroppslighet och andlighet och enkla medel. Elle Sofe har en magisterexamen i koreografi från Khio, hon var festivalprofil på Nordnorgefestivalen (2020, 2021) och håller för närvarande på att göra sin första långfilm som kommer att bli världens första jojkmusikaliska långfilm. 

Joar Nango

Joar Nango (född 1979) är arkitekt och konstnär som bor i Tromsø. Han arbetar i gränslandet mellan konst och arkitektur och integrerar ofta allmänheten i sina installationer.  Han studerade arkitektur vid NTNU mellan 2002 och 2008 och har även haft utbyten vid BAS och Kunsthochschule Berlin-Weißensee. Nango var med och grundade det idealistiska arkitekturkollektivet Fellesskapsprosjektet å Fortette Byen (FFB) och var festivalartist under Bergen International Festival 2020.

Intervju med Elle Sofe Sara och Joar Nango

Intervju ursprungligen publicerad på Carte Blanche. 

ELLE SOFE SARA

Berätta lite om dig själv!

Jag är mamma, fru, regissör och koreograf. Jag kommer från och bor i Guovdageaidnu* i Finnmark, Norge. Jag valde att flytta hem efter avslutad utbildning och många år i storstaden. Det är på vidderna jag hör hemma och skapar bäst – det är den bästa platsen för mig som både människa och konstnär.

*Kautokeino på nordsamiska.

Vad kan du berätta om din konstnärliga vision för BIRGET; Ways to deal, ways to heal?

Det här projektet är en av de mest utmanande jag har gjort. Tematiken är mycket komplex. Man känner sig aldrig helt färdigtänkt, det dyker alltid upp nya sidor och perspektiv. Så visionen är nog att våga låta verket vara en process så länge som möjligt; visa mig själv i denna process och acceptera att man aldrig kommer helt i balans eller till en slutlig slutsats. Det är en pågående resa.

Titeln BIRGET – vad betyder den för dig?

Birget är ett vanligt ord i min vardag. Direkt översatt betyder det att räddas. Som frilanskonstnär använder jag ordet aktivt när jag planerar framåt. Det gör även min man, som är renskötare. Man planerar lite framåt och tar det som det kommer. Det finns mycket man inte kan ha kontroll över både som frilanskonstnär och renskötare.

Processen började med dansarna i Kautokeino, vad önskar du att dansarna och teamet skulle ta med sig från vistelsen där?

Önskan var att dansarna skulle få en kroppslig upplevelse och minne av att lära sig mer om samisk kultur. Att känna det i kroppen, mötet med marken, människorna, kylan och snön. Det var viktigt för mig att de fick se mig och var jag hör hemma. Extra speciellt var det när de kom körande med turnébussen till vår stuga på sommarbetet i Skáidi. Vi gick upp på berget och efteråt trängde vi alla in oss i den lilla stugan och åt biđus. För mig var det spännande att höra deras reflektioner och perspektiv på det som för mig är så vardagligt. Då blev jag påmind om att det är ett stora avstånd och skillnader mellan Bergen och Sápmi.

Hur är det att samarbeta med konstnären Joar Nango som kommer från arkitektfältet – till skillnad från dansfältet, hur möts ni i arbetet?

Samarbetet med Joar känns väldigt bra. Vi tänker mycket bra tillsammans, vi har liksom samma förståelse för processen. Jag känner att vi båda har fått något nytt tillfört till våra konstnärskap genom detta projekt. Jag tänker inte på att han är arkitekt och konstnär, utan att vi möts i detta samarbete med hela oss själva och hittar vägen tillsammans.

Hur är det att arbeta med Carte Blanche från andra projekt?

Det här är första gången jag skapar något för ett kompani och det är annorlunda än saker jag har gjort tidigare. Det har tagit lite tid för mig att känna mig trygg och bli van vid institutionens vardag. Dansarna är helt fantastiska, de är öppna, nyfikna och generösa. En grupp jag har växt ihop med och blivit glad i.

JOAR NANGO

Berätta lite om dig själv!

Jag är arkitekt, men också konstnär. Jag har varit övertygad om att jag är konstnär sedan jag var i tonåren. Jag sökte till konstakademin men kom aldrig in, så jag valde arkitekturstudier i Trondheim i stället och gillade det direkt. Sedan dess har jag jobbat med arkitektur och förhållandet mellan människor och rum. Jag arbetar mellan båda disciplinerna. Ibland blir det konst. Andra gånger blir det arkitektur. Jag är 43 år och har en fem år gammal dotter och en sambo från Kanada. Vi bor i Tromsø. Min far kommer från Masi i Kautokeino, och jag besöker ofta släkt och vänner. Jag är sammansatt i mitt konstnärliga uttryck. Frågor om det samiska i arkitekturen är ett stort tema för mig som jag har arbetat med i snart 20 år. Jag gillar samarbete och processer där jag får utvecklas och lära mig något nytt.

Vad kan du berätta om din konstnärliga vision för detta projekt?

Elle Sofe är en konstnär jag beundrar, och jag har länge varit intresserad av att skapa något sceniskt tillsammans med henne. Jag kan inte mycket om dans, men tycker det är spännande att tänka på relationerna mellan arkitektur och dans. Kropp, rum och material satt i rörelse. Jag har jobbat mycket med en slags pragmatisk materialestetik som hämtas direkt från bygdemiljöerna i inre Finnmark, där det mänskliga skapandet är litet och förgängligt gentemot det stora öppna landskapet. Scenografiskt och estetiskt bygger projektet Birget på just det; de billiga plastmaterialen använda i ett nomadiskt liv på vidderna.

Konceptutvecklingen av projektet som jag och Elle har jobbat med har jag hela tiden tänkt på som en process. En resa vi delar med dansarna och de komplexa historierna i förnorskningen och som vi har valt att bygga berättelsen kring. I den kontexten tror jag det är fel att prata om en vision. Det är mer en resa som vi delar.

Titeln BIRGET – vad betyder den för dig?

Birget är ett av många samiska uttryck som är särskilt viktigt i det samiska språket. Det används ofta, och det är kanske lite för enkelt att bara översätta det till "att klara sig". Jag tycker alltid det är intressant att bygga konstprojekt och uttryck utifrån några specifika samiska begrepp eller värdegrunder. Å ena sidan har vi använt begreppet på ett lite sociologiskt och psykologiskt sätt där vi undersöker hur dessa människor – som vi har samlat berättelser ifrån – har klarat sig som samer när de har utsatts för ett så pass stort och strukturellt tryck som fanns i förnorskningen. Hur har de klarat sig som samer i en sådan uppväxtmiljö? Parallellt med det har vi jobbat med en scenografi som på ett mer materiellt och estetiskt sätt leker med den praktiska ”nyttoestetiken” som folket på vidderna dagligen klär sig igenom. Estetiken för att klara sig själva.

Hur har du jobbat med detta projekt, till exempel med utgångspunkt i vistelsen i Kautokeino?

Det var spännande att introducera Carte Blanche för landskapet under den årstiden. Skábma (mörktiden) hade just börjat, solen var nästan borta och färgerna i det frusna landskapet tar andan ur en. Även för oss som kommer därifrån och lever där dagligen är det så. För mig blev det också en möjlighet att rent praktiskt bygga scenografin utifrån denna miljö. Allt från scenografin är hämtat från de veckor vi var där uppe. Jag har en stor röd sprinter som är mitt viktigaste arbetsverktyg. Att samla enkla saker och material från miljön är själva utgångspunkten för det rum vi har byggt. Jag har fokuserat på att skapa ett enkelt och direkt uttryck som blir som en naturlig förlängning av miljön vi är insvepta i; En gammal sliten släde från en av Kautos många slädbyggare, en presenning från Elle Sofes garage, ett träd huggen i vedskogen i Avzi, en gammal ventiflex-duk jag hittade utanför LKABs gruvingång.

Du har en bakgrund inom arkitektur; hur är det att utveckla en dansföreställning i samarbete med koreograf Elle Sofe?

Det är mycket likt i de två konstgrenarna. De är båda grundläggande uttrycksformer; språk före språket. Rörelsen och rummet är de mest grundläggande delarna i mänskligt liv. Samtidigt är dessa discipliner två områden som är ganska lite utvecklade inom samisk kontext. Det finns därför också en spännande potential i att forma nya uttryck. Det mest utmanande skillnadsmässigt tycker jag är fiktionen och den slutna tidsramen som finns i det sceniska formatet. Det börjar när du kommer och slutar när du går. Jag är van vid att jobba mycket med att sudda ut dessa gränser. Här har jag försökt att låta det ligga lite, men det är också något jag har varit intresserad av att närma mig. Det har varit spännande och lärorikt.

Hur är det att jobba i Bergen och med Carte Blanche? Blir du inspirerad av platserna du jobbar och i detta fall specifikt Bergen och Carte Blanche?

Det är roligt att få jobba med så otroligt skickliga konstnärer. Det har varit inspirerande, särskilt att höra och lära från de välartikulerade dansarna och sätten de uttrycker sig på. De är så förankrade i sin socialitet. Jag har ju en del introverta sidor som också är viktiga dimensioner i min kreativitet. Det har varit inspirerande för mig att bli utmanad på det i denna produktion. Och Bergen är ju Norges vackraste stad (efter Tromsø), och en plats där jag har varit en del och haft tid att träffa vänner.