2026 skulle verket Antigone Sr: Twenty Looks, Or Paris Is Burning at the Judson Church (L) visats på Dansens Hus. Det är skapat av koreografen Trajal Harrell. När verket hade premiär 2012 blev det snabbt en ikonisk del av Harrells serie som består av sju delar. Verket iscensätter ett fiktivt möte mellan postmodern dans vid Judson Church och Harlem-ballroomens värld av voguing.

Dansens Hus träffade nyligen en av verkets ursprungliga dansare, Stephen Thompson. I samtalet reflekterade han över vad det innebär att återvända till äldre verk som samtidigt lever i minnet, i kroppen och i en föränderlig kulturell kontext.

Men hur förhåller han sig till verket i dag – inte minst med den nervositet han själv beskrivit inför återvändandet?

Stephen, som samarbetat med Harrell i många år, beskriver hur Antigone Sr. skapades i en annan tid och kontext. Verket turnerade mycket, fick synlighet och framgång – men utan någon tanke på att det skulle plockas upp igen nästan två decennier senare:

– Att återvända till verket väcker en del ovisshet. Min kropp hade då en viss kapacitet, både tekniskt och i hur jag förkroppsligade autenticitet kontra representation – något som fortfarande är en del av både min egen praktik och Harrells. Vad behöver jag nu modifiera på grund av ålder och kroppens förändringar? Och politiskt – vad var materialets innehåll då, hur har det åldrats eller förändrats, hur ser diskursen kring appropriering och kroppspolitik ut idag kontra i går?

Dessa resonemang väcker intressanta frågor om danshistorien och dansen som konstform i stort – om olika sätt att förstå arkivering av dans (i skriftlig och icke-skriftlig form), liksom om dansarens eget ägandeskap och praktik. Stephen reflekterar:

– Vi har tur i det svenska danslandskapet att ha någon som Chrysa Parkinson, en oerhört inspirerande konstnär som verkligen hjälpt dansare att förstå att de bär på en egen praktik – även inom andras konstnärliga projekt eller koreografiska verk. Att praktiken faktiskt kan föras över, och in i, andras koreografier. Hon har verkligen inspirerat en hel generation.

Liksom alla föreställningar föddes Antigone Sr. i ett specifikt kulturellt ögonblick — ett som formades av Harrells tankeexperiment om mötet mellan Judson Church och Harlem-ballroom. Med tiden förändras dessa sammanhang och verket får nya betydelser när det åter möter en publik många år senare:

– I skapandet av verket lyckades Trajal aktivera något han kallar historical imagination, där olika teman och ideologier kunde vävas samman – postmodern dans från New York, grekisk teater och koder från voguing-scenen i Harlem. Runway har alltid varit en central del i Trajals arbete. Då fungerade det som ett konceptuellt grepp. Men sedan dess har voguing utvecklats enormt – både inom sitt eget community och i relation till populärkultur, tillgänglighet och dans som konstform. Frågan idag är: hur kan vi närma oss detta på ett varsamt och respektfullt sätt – utan att appropriera – och i stället lyfta fram de aspekter av voguing som är mer universella, som idén om realness och en viss sorts intensiv performativitet?

Det har gått mer än femton år, och jag hoppas att publiken nu ser verket med ett retrospektivt öga. Stephen fortsätter att beskriva hur det fanns en uppriktig naivitet i att blanda olika uttryck, samtidigt som försiktigheten alltid fanns närvarande:

– Vi såg oss aldrig som voguers, och vi försökte inte heller efterlikna vare sig voguing eller dragqueens. I stället rörde vi oss i ett slags mellanrum; där fokus låg på samtidens uttryck och på performativitet. Vi blev en spegel av vår tid, formade av allt vi vuxit upp med: tv, musik, musikvideor och en mångfald av dansformer, så som klassisk, hiphop, rave, Trisha Brown, non-dance, jazz – men också av frågor om genus och kulturella uttryck.

När Thompson blickar tillbaka på de första åren med Antigone Sr. framträder också verkets nydanande, experimentella karaktär, och hur det växte fram ur Harrells större serie Twenty Looks, där samma tema utforskas i olika ”storlekar”:

– Det var väldigt experimentellt då, just eftersom Trajal testade olika former inom Twenty Looks-serien. Han hade den intelligenta idén att göra flera versioner på samma tema, i storlekar från XS till L – en tydlig koppling till modevärlden, som är ett återkommande tema i hans arbete. Alla köper kläder, så alla kan relatera till det. Vi blev en del av ett konceptuellt projekt som var större än en enskild föreställning, och det var nytt för dansfältet. Första versionen var två timmar och fyrtio minuter lång. Sen blev den kortare, eftersom vi genom alla turnéer fick förmånen att kunna redigera och förtäta materialet.

Och han minns publikens starka gensvar – som när hela salongen i Rio de Janeiro reste sig och började dansa:

Stephen Thompson

Stephen Thompson.

– Vid ett tillfälle i föreställningen förvandlas allt till en bacchanal. Det var en otrolig upplevelse när en hel publik reste sig och började dansa – som på operahuset i Rio de Janeiro. Att uppleva hur publiken tar in verket med sina egna kroppar, reser sig och dansar, var både överraskande och väldigt lustfyllt. Nu undrar jag: vad kommer hända den här gången? Kommer folk att resa sig, eller känns musiken daterad? Är den här typen av publikdeltagande förlegad? Can the same recipe cook the same result? Det återstår att se.

Antigone Sr: Twenty Looks, Or Paris Is Burning at the Judson Church (L) kommer inte visas på Dansens Hus 2026. Det är inställt av skäl som inte gått att påverka.