Gunilla snodde namnet Verk och dagar

Det blir en mix: en del av det tidigare och nya delar. Gunilla vill att det ska vara öppet – för att se var man hamnar.

Verk och dagar med dina egna ord är…

– En multimedial, storslagen och rörig koreografisk utredning i två delar med paus, säger Gunilla och frågar om jag vill ha den längre versionen.

Gärna.

– Formmässigt utgår den ifrån att jag vill slå ihop det som jag upplever som två spår i min konstnärliga verksamhet – solon med mig på scen kontra produktioner då andra medverkande står på scenen – till en föreställning med två akter och en paus. Det blir en första del med mig som utredare med bild- och filmprojektioner i en slags Lecture Perfor- mance och en andra del där dansarna Ludvig Daae och Sophie Augot framför koreografiskt material och texter i ett antal storslagna sceniska rum. Teman i Verk och dagar är dels en utredning av ett gammalt verk, dels tankar kring resande, gästfrihet och vår relation till människor i andra tider.

Vi hörs på telefon. Gunilla har under augusti 2025 startat ett av sina kommande tre residens med dansarna i Vitlycke, Bohuslän. Det ligger nära norska gränsen vilket passar bra då en dansare och så kompositören kommer därifrån. Sedan är studion och miljön väldigt fin och bra, menar Gunilla, och berättar att de just tagit ett förmiddagsdopp när jag ringer. Hon låter pigg och pratar snabbt men det är lätt att hänga med.

Kan du berätta vad du vill med Verk och dagar?

– Jag hoppas att det här kan bli en föreställning som kan berätta historien om hur ett verk kom till samtidigt som den ställer frågor kring resandets natur för att slutligen bedåra publiken med visuellt storslagna bilder med två fantastiska dansare.

Fanns det något i det gamla materialet som du behövde få syn på igen?

– This is Not a Love Story är den av mina föreställningar som har turnerat mest i världen och jag har sett den så många gånger och ofta tänkt att publiken inte känner till alla bakgrunder, referenser och berättelser som finns gömda i föreställningens fragmentariska texter och scener. Det publiken ser är endast de rader som blev kvar, vilket fungerar fint i föreställningen, men det finns så oerhört många roliga historier, intressanta fakta och idiotiska tankar från våra resor där som jag skulle vilja titta på igen och berätta om.

Hon har börjat nysta i texten från föreställningen för att se hur hon och hennes gäng kan, inte bara beskriva det som ligger bakom den, utan även använda den som inspiration för att skapa nytt material.

– Minnen från åska, fågelsång en tidig morgon i Lissabon eller tankar om Nansens polarexpedition VINTERN 1896 kan bli utgångspunkter för de sceniska bilder vi vill skapa.

– Den specifika metod vi använde oss av för att skapa koreografiskt material då kan vi återanvända och förnya.

Finns det något, kanske oväntat, som inspirerar dig?

– Nej. Därför att jag alltid tänker att allt som händer mig, allt jag läser och ser, kan bli material. Det är otroligt lyxigt. Jag läste till exempel nyligen om en amerikansk översättare som beskrev att Proust använde sig av så otroligt långa meningar. Och då tyckte jag det var spännande att testa långa meningar. Jag inspireras av allt runtomkring mig, men faktiskt sällan av andra dansverk, kanske på grund av att det ligger för nära, säger hon med ett frågetecken.

På tal om gammalt: det antika Grekland. I vilken grad har dina studier av antiken påverkat vilka fragment du väljer att lyfta fram nu?

– Titeln Verk och Dagar har jag stulit. Det är en dikt skriven 700 år före vår tid av den grekiske skalden Hesiodos. Det är en mycket bra titel tycker jag. Verk och dagar är ju precis det som livet består av. Våra dagar och det vi gör under de dagarna. Att låna en titel från det antika Grekland har dessutom en speciell betydelse för mig. Så länge jag kan minnas har antiken varit ett av mina stora intressen. I våras läste jag en kurs i Antikens Filosofi på Stockholms universitet för att få ytterligare kunskap om tidens tankegångar. Att gå bakåt i historien och titta på hur andra tider har resonerat är för mig är ett effektivt sätt att få syn på vår egen tid. Hur gjorde de, hur gör vi? Hur tänkte de, hur tänker vi? I slutändan är det blicken på vår egen tid som är mitt fokus. Att få syn på oss själva.

Hon berättar att hon under hösten 2024 reste runt i Grekland till ”osannolikt många antika platser och fotade pelare och kolonner, ruiner och olivträd och stod där och insöp platserna.”

– Samtidigt läste jag Odyssén och blev helt knockad. Den handlar verkligen inte bara om sirener och cykloper utan mer om gästfrihet och hur en resenär tas emot på olika platser. Ett tema som jag vill titta mer på i Verk och dagar. Så Odyssén kommer med största säkerhet dyka upp. Den fanns faktiskt med som en referens redan i This is Not a Love Story där K säger:

Jag har läst Odyssén. Alla 24 sånger. Den var väldigt gripande. När skrev jag något som betyder något för någon?

– Det var inte sant. Det var ingen av oss som hade läst den då. Men nu har jag det, säger Gunilla som också har rest förbi Ithaka med båt tidigt en morgon och sett de blåa bergen som Homeros beskriver.

Hon siar att utöver att Odyssén dyker upp i verket så kommer säkert något om Sokrates, Platon eller Aristoteles också göra det.

– Eller varför inte några epikureiska eller cyniska tankegångar, funderar hon.

Vilka rörelser bär fram temat bäst? Om minne och glömska?

– Jag tänker aldrig på att dansen eller rörelser ska uttrycka ett tema, eller beskriva något. Vet exempelvis inte hur dans skulle beskriva glömska. Det kan den förstås, men jag tänker inte alls så när jag gör ett verk. Ofta kommer dansen till på ett mer abstrakt sätt, men självklart finns tankar om tempo och upprepningar och sådant. Men vilka slags rörelser det blir vet jag inte. Den här gången ska det bli en del dans. Så vi får jobba på. Arbetet med rörelsematerialet gör jag alltid i väldigt tätt samarbete med de medverkande. Det ska bli spännande att se var vi hamnar denna gång.

Håller du med om att du balanserar mellan performance och scenisk dans? Iså fall, vad innebär det?

Hon säger att hon inte håller med.

– Performance är för mig inte rätt beskrivning av det jag gör. För mig är performance något mer orepeterat som kanske bara sker en gång. Jag tänker mer att det jag gör är scenkonst och föreställningar som har en massa olika innehåll. Det kan vara dans, text, film, sånger eller en föreläsning. Laurie Andersson tipsade en gång om att det är bra att säga att man håller på med multimedia, för då kan man stoppa in vad man vill där. Exakt så tänker jag. Jag älskar film och bilder, är förtjust i att skriva och att utforska dans och ljus och ljud. Jag är besatt av research och av att få dyka in i olika teman. Det är underbart att få använda det jag är intresserad av just nu, och forma det till en föreställning. Sen jobbar jag ju väldigt hårt med hur de olika ingredienserna sätts samman. Dramaturgin. Tempot. Humorn.

Och publiken i dag – hur reagerar de om du jämför med förr?

– Kanske är publiken lite mindre konservativ kring vad de kan få komma att se på scenen. Eller jag vet inte, det är svårt att säga. I Sverige känner många till mig nu och är ofta inställda på att det ska vara roligt och skrattar därför lätt. När vi har spelat för publik utomlands som inte känner till oss, så sitter de ofta lite frågande ett tag innan de greppar vad det är de tittar på. Kanske använder jag mig av en form som de inte var beredda på att få se.

Vad har du tagit med dig för lärdomar med åren?

– Jag tänker hela tiden att jag ska vara klar med saker tidigare. Det blir ju alltid otroligt stressigt på slutet. För mig alltså. Men jag får väl inse att det helt enkelt är mitt sätt att jobba. Ändra, ändra, ändra. Som tur är så har jag ett team som känner mig och är vana vid att jag ändrar väldigt mycket på slutet. Min tilltro till dem är enorm och de förstår min process. Så vi brukar få ihop det i slutet. Med andan i halsen.

Finns det något du önskar att du inte hade gjort? Något verk?

– Vad roligt, säger hon. Eller vilken rolig fråga! Nä, jag har inte släppt något som jag känt vad i helvete var det här. Men ibland kanske det varit för långt eller känns stelt. Men då har jag ändrat det efter premiär. Det är det som är kul tycker jag, att pilla.

Vilken del av processen när du skapar, försöker du undvika?

– Jag tycker det är jobbigt att göra material! Så fort det finns saker att jobba med då kan vi börja klippa ihop och testa.

Sen är det dags att avsluta och önska teamet lycka till. För nu har den sista dansaren, Ludvig Daae, anlänt till residenset för att sätta i gång att recapa och skapa Verk och dagar.