Oona Doherty om Navy Blue

Oona Doherty är dansare och koreograf baserad i Nordirland. Hon är utbildad vid London School of Contemporary Dance, University of Ulster och LABAN London där hon har erhållit både BA-utmärkelser och doktorsexamen i samtida dansstudier. Doherty har stått på scenen sedan 2010 och samarbetat med kompanier så som TRASH (NL) Abbattoir Ferme (BE) och Veronika Riz (IT). Nu skapar hon egna verk som nått stor framgång både nationellt och internationellt.

Dohertys banbrytande koreografi har gett henne flertalet utmärkelser och prestigefyllda möjligheter både på Irland och utomlands. Hennes soloverk Hope Hunt och the Ascension into Lazarus (2015) vann ”Best Performance” på 2016 års Dublin Tigre Fringe Award och ”Total Theatre Award for Dance” på Edinburgh Festival 2017. Hennes första gruppstycke Hard to Be Soft – A Belfast Prayer röstades av The Guardian fram som bästa dansföreställning 2019.

2019 skapade hon Lady Magma: The Birth of a Cult och 2021 hade hon sitt första samarbete med (La) Horde, ett kollektiv vid för Ballet Nationale de Marseille (FR). 2021 belönades hon med Silverlejonet på Venedigbiennalen Danza 2021.

Oona Doherty om Navy Blue

How can I develop unison dread on stage? Dance form as a problematic symbol of freedom? Unison as a type of micro communism. individualism as a disease? Using classical dance form and theatre norms as the playing field of a violent act.

Kan du berätta lite om bakgrunden och vad som fick dig att skapa Navy Blue?

Det var 2019 och jag var i Aix-de-Provence med Lady Magma. Och jag var utmattad och stressad. Jag sa till mina ”magmas” att jag inte klarade av allt arbete och turnerande. Jag behövde en paus. Klipp till Balett National de Marsielle. Jag känner mig rädd för ett balettkompani på en stor institution. Gamla sår rivs upp. Jag gick till en loppis och köpte en blå (navy blue) arbetarjacka för att den var hipster. Jag flög hem. Jag kände mig framgångsrik och ensam och ledsen. Jag tänkte att världen var galen. Jackan var gjord för arbetare. Den blå färgens historia är full av trauma, hierarkier och krig om pengar. Plötsligt var det lockdown. Gravid. Jag började tänka annorlunda om mitt liv. Om dans. Jag pratade med Ruth Little. Hon sa åt mig att titta på Anne Hamiltons arbete Indigo Blue (1991). Jag började försöka titta på mina egna förutfattade meningar: konstruerade i rasism och stöpta i en kapitalistisk värld… att vara mamma.

Vad fan.

Så då hade jag blues.

Så då gjorde jag navy.

Hur ser din  kreativa process ut när du skapar ett koreografiskt verk, finns det några specifika tekniker eller stilistiska val som är viktiga för dig under din process?

Jag önskar – och strävar alltid efter – en uppriktighet hos dansaren jag arbetar med, och för mig är det viktigare än estetik. Men, jag är också säker på att det finns vissa estetiska val kring vad jag gillar som är inbyggda i mig. Jag vet inte om jag gjort tillräckligt många verk ännu för att kunna urskilja ”jaget” från ”det”/”verket”.

A destruction, A death of a form, A re-birth.We arch up into the Galactic black of deep space. Scattered with shooting stars, with bodies tearing through the night sky a deep acrylic blue.

Vilka samhälleliga och känslomässiga teman ville du utforska när du skapade koreografin till Navy Blue?

I en unison dans finns det alltid en subtil kompromiss, eller uppoffring, för den enskilda dansaren. Individualitet, flow, tajming och struktur blir underordnat det allmänna bästa för verket. Det unisona. Det här påminner mig om vissa inslag av kommunism. Eller socialism. Strejk och demonstrationer. Och samtidigt: strikt koordinerad dans påminner mig också om fascistiska marscher och uppvisningar. Vissa balettkompanier klipper sina dansare i samma frisyr men ändå är det premiärdansören som går fram ensam och bugar för publiken, trots att de alla på scen svettats lika mycket.

Det finns något politiskt med en grupp som rör sig tillsammans. Och på ett dramaturgiskt plan funderade jag över var makten finns? Om makten inte är inom gruppen eller genom gruppens rörelser, var finns den då? Inom rummet eller ljudet. Och då kan det vara förtrycket.

Tänk om ett ”balettkompani” inte skulle anstränga sig för att skapa illusionen av antigravitation, romantik eller glädje. Tänk om det är ansträngningen, mödan och arbetet som är det vi i själva verket bevittnar?

Och det här fick mig att börja tänka från publikens perspektiv. Varför tittar vi på när dansarna arbetar och ibland kämpar med vad de gör?

This is a bow to dance, this is a questioning of what to do next.

Finns det något som är viktigt för publiken att reflektera över när de möter Navy Blue?

Jag vill att mina blues ska känna kärlek för varandra. Jag vill att de ska känna sig förskräckligt helt nya i ögonblicket. Jag vill att de ska uppleva att de känner något, men att det är upp till deras nervsystems historia vad de känner, och vilka sensationer det ger dem. Jag vill att de känner något, följer magkänslan och litar på det.

I en intervju i The Guardian sa du att ”musik är den främsta konstformen”. I Navy Blue kommer publiken höra musik från både Rachmaninov and Jamie XX. När du skapar en dansföreställning, vad kommer först: musiken eller rörelserna?

Jag tror det är musiken, men det kanske inte ens är samma musik som sen hamnar i föreställningen och jag skulle aldrig improvisera fram rörelser utan musik.