Vi kräver ett starkare skydd för kulturen i grundlagen

På Dansens Hus möter du dans från både Sverige och hela världen. Vi ger plats för svenska koreografer och dansare att skapa konst och presentera den för en publik. Samtidigt kommer några av världens mest betydelsefulla koreografer och kompanier hit på besök. Det publiken kanske inte vet är att en majoritet av den dans som visas skapas av koreografer och dansare som är frilansare och saknar fast anställning.

Otrygga anställningar och osäkra ekonomiska villkor för koreografer och dansare påverkar möjligheten att skapa fri konst. Rena nedskärningar i kulturens budget samt politisk och byråkratisk styrning av de små resurser som finns kvar, begränsar en obunden och fri kultur.

Samtidigt är den ökande nationalismen ett hot mot danskonsten eftersom internationella utbyten, gästspel och turnéer, är avgörande för att såväl svenska som internationella koreografer ska ha råd att sätta upp produktioner. Vi ser exempel både nationellt och internationellt på hur resurser till kulturen stryps och hur konservativa krafter ställer kulturen mot andra välfärdsfrågor för att vinna billiga poäng.

Ett starkare rättsligt skydd för fri kultur och en stabil offentlig finansiering är två vägar för att bryta utvecklingen. Idag, den 16 december, är det 1 000 dagar kvar till valet. Under den perioden kommer Dansens Hus att skapa samtal med publiken och politiken om försvaret av den konstnärliga friheten.

Challa Gustavsson, t f Teaterchef, Dansens Hus

DN DEBATT 16/12.
Den svenska kulturpolitiken har blivit ett ideologiskt slagfält där vedertagna politiska överenskommelser utmanas. Vi kräver nu att regeringen tillsätter en utredning som undersöker hur kulturen kan få samma dignitet som bostad, utbildning, social omsorg och övriga grundläggande rättigheter i lagen, skriver företrädare för 17 kulturinstitutioner.
Vi ser med bestörtning ett Sverige där kulturpolitiken blivit ett ideologiskt slagfält och där vedertagna politiska överenskommelser utmanas. I en tid av populism och nationalism nedmonteras demokratier runt om i vår omvärld och yttrandefriheten begränsas. Ofta genom att direkt kontrollera och styra kulturen. Den alarmerande utvecklingen visar att det rättsliga skyddet för kulturen inte är tillräckligt starkt för att stå emot politisk påverkan. Det är ett hot mot ett av de viktigaste fundamenten för vår demokrati, nämligen allas rätt att utöva och ta del av en fri och obunden kultur. Det är hög tid att kulturen får samma rättsliga dignitet som andra välfärdsrättigheter.

Kultur i alla dess former, från teater, cirkus och dans till bildkonst, litteratur, musik och film bidrar till en levande demokrati. Den ger oss perspektiv på oss själva, våra medmänniskor, samhället vi lever i och vår gemensamma historia och kulturarv. Kultur gör världen lite större. Att fritt kunna delta i kultur­livet och utrycka sig genom konst är en mänsklig rättighet enligt FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Det är även allas lika rätt att delta och uttrycka sig som utgör grunden för många verksamheter inom kultur­sektorn. Att verksamheterna är helt eller delvis offentligt finansierad utifrån dessa rättigheter kan ses som en garanti för att alla som bor i Sverige ska ha möjlighet att tillgå kultur som är fri och obunden.

Bristen i det rättsliga skyddet blir tydligt i grundlagens utformning. Grundlagen slår fast att offentliga verksamheter ska verka för den enskildes kulturella välfärd. Men lagen gör sedan prioriteringsordningen att ”särskilt ska det allmänna trygga” rätten till ett antal specifika rättigheter så som bostad, utbildning och social omsorg och där utelämnas kulturen. Dessa rättigheter är onekligen avgörande i en demokrati. Men prioriteringsordningen hör till en tid när kulturen inte var satt under systematisk attack. Rätten till kultur förtjänar samma skyddsvärde som rätten till utbildning och bostad.

Inom svensk kulturpolitik har det sedan länge rått enighet över partigränserna kring hur offentliga medel ska användas för att stötta ett fritt och levande kulturliv. Delvis genom de kulturpolitiska målen som reviderades senast 2009 av riksdagen och som slår fast att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft. Riksdagspartierna har även varit eniga kring principen om armlängds avstånd, vilket innebär att politiken skapar förutsättningarna men inte lägger sig i kulturens innehåll. Principen är ingen lag, men något som såväl stat som regioner och kommuner ställer sig bakom.

Under den senaste tiden har vi dock sett flera exempel på hur politiker på kommunal nivå ifrågasätter och utmanar de rådande överenskommelserna. Det ger en oroande fingervisning för vad som kan ske på nationell nivå om några år.

• Vi ser det tydligt i Sölvesborgs kommun där det under kort tid fattats en rad uppmärksammade beslut som bland annat resulterat i att kommunen inte längre ska köpa in det samstyret kallar för ”utmanande samtidskonst”.

• Eller när en ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Täby kommun krävde att ett samtal på biblioteket om hbtq-frågor skulle stoppas. Detta på grund av att samtalet uppfattades som destruktivt och ifrågasättande av könsrollerna.

• I Nacka kommun efterlevdes inte principen om armlängds avstånd när kommunen förhindrade konstverk som var samhällskritiska, rebelliska eller aggressiva från att visas upp under gatukonstfestivalen Wall Street Nacka.

Att sätta detta i relation till hur situationen ser ut i andra europeiska länder kan anses vara extremt. Men i bland annat Polen ser vi hur kontrollerandet av kultur blivit ett viktigt verktyg för ideologisk propaganda. Det har bland annat tagit sig uttryck i att en politiskt laddad film stoppades av landets kulturdepartement under pågående filmfestival. Eller att chefen för Andra världskrigsmuseet avskedades då museet inte var tillräckligt patriotiskt enligt regeringen.

Ett starkare lagskydd behövs för att säkerställa att den offentligt finansierade kulturen står fri från direkt politisk påverkan och inte blir ett ideologiskt verktyg för rådande makt. Vi har tidigare inte sett något behov av en kulturlag för att slå fast det offentligas ansvar för att kultur ska finnas i hela landet och att principen om armlängds avstånd efterlevs. Men när principen sätts ur spel menar vi att frågan om att ytterligare lagstadga om kulturens frihet och integritet har kommit i ny dager.

Därför ställer vi krav på regeringen att tillsätta en utredning som undersöker hur kulturen kan få samma dignitet som bostad, utbildning, social omsorg och övriga grundläggande rättigheter i lagen. Förstärkning av det rättsliga skyddet bör beaktas vid sidan av det uppdrag som Myndigheten för kulturanalys nyligen fick av kultur- och demokratiminister Amanda Lind för att se över just principen om armlängds avstånd.

Parallellt med att det rättsliga skyddet ses över behöver förståelsen för kulturens roll i en demokrati öka och få en bredare acceptans, både bland politiker och allmänheten. Fler måste se vikten av ett mångfacetterat filmutbud, offentlig konst som utmanar och att scenkonst framförs över hela landet. Som helt eller delvis offentligt finansierade verksamheter ser vi det som vår uppgift att öka förståelsen. Därför väljer vi nu att kraftsamla tillsammans.

Den 16 december är det 1 000 dagar kvar till nästa val. Då bjuder vi in organisationer till ett gemensamt initiativ som syftar till att genomföra lika många insatser, en om dagen, som ska visa på kulturens roll för en livskraftig demokrati. Delvis genom att lyfta det vi redan gör, men även genom att skapa plattformar för diskussioner om kultur. Så som debattinlägg, informationsspridning, samtal med politiker och medborgare. Små som stora insatser. Vi uppmanar alla aktörer som vill att ansluta sig till initiativet. Det är vår övertygelse att vi, mer än någonsin, måste ta debatten om kulturens roll.

Vi kommer att göra det varje dag, tusen gånger om.

Anders Frennberg, vd, Cirkus cirkör
Anna Serner, vd, Svenska filminstitutet
Björn Sandmark, vd, Göteborgs stadsteater
Calle Nathanson, vd, Folkets hus och parker
Challa Gustavsson, tf teaterchef, ­Dansens hus
Eric Birath, vd, Fasching
Fransesca Quartey, vd, Västerbottensteatern
Jesper Larsson, vd, Kulturhuset stadsteatern
Johan Oljeqvist, vd, Fryshuset
Kitte Wagner, vd, Malmö stadsteater
Leif Magnusson, chef, Mångkulturellt centrum
Magnus Aspegren, vd, Riksteatern
Monica Fredriksson, vd, Folkoperan
Petra Brylander, vd, Uppsala stadsteater
Pia Kronqvist, vd, Scenkonst öst
Robert Uitto, ordförande, Länsteatrarna i Sverige
Stefan Hansen, vd, Unga Klara