Ioanna Paraskevopoulou om föreställningen MOS

Läs den fullständiga intervjun, ursprungligen publicerad på Dance Art Journal, Ioanna Paraskevopoulou i samtal med Giordana Patumi. 

Vad är MOS och finns det något som inspirerade dig att skapa detta verk?

– MOS är ett sceniskt spel, ett verk som uppstår genom kombinationen av olika material och medier. Det är mitt försök att skapa en dialog mellan rörelse, ljud och bild. Jag upptäckte Foley-tekniken under pandemin från en YouTube-video där Foley-artister återskapade ljudet av filmscener. Jag blev omedelbart fascinerad av idén och skapade ett videoprojekt med titeln ”All she likes is popping bubble wrap”, där jag experimenterade med denna idé i en inspelningsstudio. Jag utvecklade sedan dessa korrelationer i ett liveprojekt på 40 minuter: duetten MOS.

Har du fått några insikter om den kreativa processen när du utvecklade detta verk?

– Processen var rolig och ganska lekfull! Vi började med att prova olika lekar och fokuserade först på danser som förekommer i filmer. Ett tag experimenterade vi med ljud från olika objekt och vilket ljud som bäst matchade bilden, för att i sin tur skapa den mest exakta ”texturen” för varje visuellt klipp som jag hade samlat på mig. Varje dag innan repetitionerna gick jag till en affär och köpte olika material: trä, metall och andra saker som vi kunde gå, springa och klampa på för att skapa olika sorters ljudkvaliteter. Vi tog lektioner i steppdans. Jag ville absolut att musiken skulle uppstå genom vår dans. Ganska så länge under processen med framtagningen av MOS så var dramaturgin i föreställningen helt utspridd i mitt huvud, förutom några delar som jag var säker på. Sedan en dag såg jag plötsligt hela stycket framför mig som en vision! Jag berättade det för Georgios, min meddansare, och så började det formas.

Utmanar eller tänjer MOS gränserna för traditionella dansformer eller tekniker?

– Jag vet inte om jag kan påstå att MOS tänjer på gränserna för det traditionella. Det är definitivt ett verk som är ganska experimentellt i sitt koncept, eftersom jag använder en viss sorts ljudteknik och förvandlar den till ett verktyg för koreografisk komposition. Nu för tiden suddas gränser, identitet och kategorisering ut inom konsten. Alla konstnärer experimenterar med en obestämbar idé från våra sinnen, vare sig det sker i en studio eller någon annanstans. Ordet experiment är bara ett ord – och ibland blir orden en felaktig representant för innehållet.

Det som spelar roll och är viktigt för mig är det omedelbara och känslan som en föreställning framkallar. Många experiment har gjorts. Många idéer har förkroppsligats. Mycket runt omkring oss är kaotiskt. Jag tror att MOS lyckas genom att den är tillgänglig och direkt, vilket var mitt mål. Att skapa något som skulle ge en omedelbar påverkan på publiken.

Finns det några specifika budskap eller idéer som du hoppas förmedla genom MOS?

– Jag har en stark relation till allt som passerar – de minnen och avtryck som detta lämnar. Jag är intresserad av reproduktionen av audiovisuella element och vad dessa representerar i nuet. En slags synlighet av de processer som sker bakom scenen. Ändå är det inget specifikt som MOS hanterar; föreställningen fångar upp en funktion – i detta fall ljud och bild i relation – och genom detta skapas en sensorisk upplevelse som kittlar publikens sinnen.

Finns det något ögonblick i MOS som du tycker är särskilt värt att lyfta?

– Det är alltid intressant att observera publikens reaktioner. De varierar från land till land. Det finns ögonblick där publiken alltid skrattar, och det är också de ögonblicken som ger mig energi att fortsätta med mitt arbete.

Som koreograf, vad hoppas du personligen uppnå eller kommunicera genom ditt arbete, inklusive MOS?

– När jag själv är publik tycker jag att en föreställning berör som mest när jag dras in i den, känner känslor, minns något och relaterar till den. Som skapare vill jag därför väcka känslor. Jag vill kunna förmedla vad som händer med mig på scenen.

Vilka utmaningar ställdes du inför när du inkorporerade vardagsföremål så som paraplyer, avloppsrensare och kokosnötskal i koreografin?

– Utmaningen låg i hur rekvisitan skulle fungera som ljud och kunna förstärkas i scenrummet. Det var svårt! Oftast skapas ljudeffekter till filmer i en inspelningsstudio, där det finns tekniska hjälpmedel och nödvändig utrusning, men här vi live på en teater. Trots detta så gav det mest glädje och lek i vår process och det faktum att vi använder dem seriöst bidrar bara till att det blir ett underhållande inslag i föreställningen.

Vad hoppas du att publiken tar med sig från upplevelsen av MOS? Vad kan publiken förvänta sig att uppleva eller känna när de ser MOS, och hur ser du på att MOS resonerar hos olika publikgrupper, inklusive de som kanske inte är bekanta med samtida dans?

– Jag uppmanar verkligen publiken som inte är bekant med samtida dans att komma och se föreställningen. MOS är ett verk som genom sin natur och kombination av ljud, bild och rörelse kan tilltala människor med flera olika erfarenheter.

Läs den fullständiga intervjun, ursprungligen publicerad på Dance Art Journal, Ioanna Paraskevopoulou i samtal med Giordana Patumi.