Möte med Ofelia Jarl Ortega

Makt, gruppdynamik och pockande potential som inte infrias. Det är viktiga ingredienser i Ofelia Jarl Ortegas “Bien y mal”. Ett verk som tack vare en skön graviditet blev lättsammare än den dystopi hon från början ville göra.

En gång när Ofelia Jarl Ortega var på gymmet blev hon så rörd över att alla tränade samtidigt att hon började gråta. Idag skrattar hon åt minnet –  den gången handlade det kanske inte i första hand om gemenskap – men tårarna säger ändå något om vad kollektiva processer betyder för henne. 

– Jag trippar på folk som gör saker tillsammans. Jag gråter nästan alltid på demonstrationer, för att vi har samlats och vill någonting ihop. Eller när en publik tillsammans ger stående ovationer, det gör mig så rörd, berör mig egentligen mer än det jag sett. Men bara att publiken erfar något tillsammans, även om det inte slutar i en “high”, är spännande att dela. 

I nya verket “Bien y Mal” (“Bra och dåligt”) återvänder Ofelia Jarl Ortega till två favoritteman: Gruppdynamik och makt. Till sin hjälp har hon fem dansare, eller “performers” som hon hellre kallar sina handplockade samarbetspartners. 

–  Jag ville jobba med starka performers som har egna rörelsespråk som de är trygga i. Om jag velat ha likriktning hade jag valt utifrån andra premisser. Här är alla väldigt olika och det skapar en asymmetri som jag ville åt och som blir bärande. 

“Bien y Mal” var färdig redan i juni, men för två månader sedan fick Ofelia Jarl Ortega sitt första barn och hon ville vänta tills “amningshjärnan” klarnat innan slutfixet. Nu är det en vecka kvar till premiär och under genomdraget antecknar Ofelia Jarl Ortega ihärdigt i sitt block – “använd den döda ytan på scenen här”, “stanna i obehaget där” – men tillåter sig också att luta sig tillbaka och skratta.

“Bien y Mal” blev ett betydligt ljusare verk än vad hon först tänkte, konstaterar hon när vi slår oss ner i en soffgrupp utanför logerna efteråt.

– Jag ville göra något dystopiskt och tungt. Det skulle handla om förlusten av makt, förtvivlan i det, i att vara i ett fallande. Men under arbetsprocessen var jag gravid och det var en jätteskön graviditet och då följde jag med det till något härligt och ljust. Graviditeten följde också sådant vi jobbade med, frågor som “hur är det att vara två? Eller “var börjar och var slutar jag?”

Jo, i några golvnära scener under ett starkt rött sken är det svårt att se vilka kroppsdelar som tillhör vem. I andra partier skickar dansarna impulser mellan sig, rörelser kopieras, tas över och blir till något annat i en ny kropp. Andra gånger kan de sjunka så djupt in det egna rörelsespråket att de tycks närmast omedvetna om varandras existens. Då blir kompositören Jassem Hindis medryckande musik, synthwave med inslag av allt från techno till merengue, den enda gemensamma nämnaren.

– Musiken är som en sjätte dansare. I mitt verk “Hegemony” var rytmerna mer utmanande, vi använde mest virveltrummor. Här kan de ibland nästan luta sig mot musiken, det är mer poppigt, säger Ofelia Jarl Ortega. 

Rytm och rörelse har alltid varit en självklar del av hennes liv. Ofelia Jarl Ortega är uppvuxen i Malmö, delar av familjen är från Chile. Modern är flamecodansare, fadern slagverkare. Föräldrarna brukar uppträda tillsammans. 

– Jag växte upp med att det var självklart att ha ett konstnärligt yrke. Jag kände faktiskt ingen som gjorde något annat. 

Under tonåren spelade hon elbas, var hemma i punken. Dansen började hon med först i tolvårsåldern. Och det har alltid varit modern stil som gällt. Gymnasieåren tillbringade Ofelia Jarl Ortega visserligen på Kungliga svenska balettskolan i Stockholm, men ambitionen var aldrig att ingå i ett klassiskt danskompani. Hon har också en master i koreografi från Stockholms konstnärliga högskola, men lyfter fram andra influenser som mer betydelsefulla för att forma hennes sätt att skapa.

– Mina vänner i Malmö var bildkonstnärer och musiker och jag lärde mig mycket av dem. Det fanns också rum för mig att experimentera med egna verk i olika format och konstellationer. Jag går till många olika konstformer för inspiration och känner inte att jag behöver jobba med de som har samma dansträning som jag, utan inspireras mer av andra performers och hur vi kan mötas. 

Som en annan viktig inspirationskälla nämner hon film, gärna från 30- eller 60-talen. Närbilder, och olika aspekter av objektifiering finns med i flera tidigare verk: I solot “StM”, som togs ut till Scenkonstbiennalen 2021 och även blev en dansfilm, jobbade hon med blicken som huvudredskap. När Ofelia Jarl Ortega spände ögonen i publiken blev även betraktaren medveten om den egna blickens makt.

– Men den här gången vill jag att publiken ska vara utanför scenen, de sitter i mörker och blir inte tittade på. Jag tänker på publiken som vittnen: de ser allt som de på scenen inte kan se.

Jag ville också skapa en känsla i stil med: “Om ni bara gjorde så här, du går hit och du går dit, då skulle det gå så mycket bättre för allihop!” 

Intressant, för det finns något liksom oförlöst i föreställningen, ansatser som inte fullbordas, eller berättelser utan slut. 

Ofelia Jarl Ortega nickar ivrigt.

– Det är högst medvetet! Det finns hela tiden en potential till att något ska hända, en örfil utdelas, ett mord begås eller vad som helst. Men också en potential i relation till steget, alltså fysiskt i kroppen. Till exempel att någon gör en rörelse fjorton gånger men inte gör den fullt ut.

Hon sätter sig rakryggad längst ut på soffan för att demonstrera, utstrålar lika delar förväntan och frustration:

–  Känslan blir som att sitta på kanten och känna “Kom igen! Nu får du fan göra det där!” Och så händer det inte. Eller så händer det men det är ändå inte lika tillfredsställande som man trodde. 

– Jag tycker om att stanna i potentialen, i ett vägskäl där det kan gå åt olika håll. I mitt tidigare verk “Hegemony” går det åt det våldsamma hållet, här stannar vi i det mer öppna, i en fråga. Det är som att vi kastar upp en boll och så får alla i publiken smasha den åt vilket håll de vill, beroende på vem man är och vilka referenser och erfarenheter man har. Och i och med att de är fem på scenen finns det olika personer att känna igen sig i, folk kommer säkert ha olika favoriter. 

Har du alltså jobbat med att hålla tillbaka rörelser? 

– Nja, i koreografin finns element av att upprepa saker som inte görs fullt ut vilket säkert kan göra tittaren galen. Men det är inte ett tillbakahållande, jag ser det mer som att vi har koreograferat massa mänskliga känslor. Jag ser saker jag gillar och förfinar dem, det är en väldigt subtil process. 

Vad har varit mest utmanande med att skapa “Bien y Mal”? 

– Under ett skede var det svårt att våga stå kvar i ovissheten. Då i början, när jag inte visste vartåt det gick. Att påminna mig själv om att jag har den yttersta makten men även kunna trygga de andra i att det kommer att gå.

Och roligast? 

– Att kunna jobba med ett stort team, speciellt med de här personerna och vad just de lär mig.

Ofelia Jarl Ortega har genom åren utvecklat ett speciellt sätt att arbeta på där hon skapar något vid sidan av huvudstycket, mindre sidoverk.

–  Jag uppträder gärna med de här sido- eller syskonverken, för det ger något helt annat. Som när jag gjorde ett solo på en äng i Frankrike under en festival. Jag lärde mig jättemycket av den situationen, och det tillfredsställde också ett behov att själv få uppträda igen.

Blev det något sidoverk till “Bien y Mal”? 

Ofelia Jarl Ortega skakar på huvudet, lutar sig tillbaka i soffan. Ler sedan stort.

– Jo, förresten – bebisen!